En explosion - dagens skrivpuff

Inget hon gjorde var någonsin gott nog för honom. Hon kämpade med att lösa alla uppgifter i tid. Uppgifter som haglade över henne, sent och tätt, och förväntningar som ständigt ändrades. Hon gjorde vad hon kunde för att göra honom nöjd. När hon löst en snudd på omöjlig uppgift hade hon i början förhoppningsfullt gått in till honom och redogjort för sin bedrift. Bara för att få höra att han behövde den andra rapporten igår. Det var bara det att han aldrig hade nämnt den andra rapporten.
Hon fick ofta höra att hon inte kunde, inte var lämplig för, eller inte hade tillräcklig erfarenhet av olika saker. När hon föreslog kurser eller annan förkovring fanns inte tid eller pengar. Annars trivdes hon faktiskt ganska bra. Hon hade trevliga kollegor som uppskattade henne och hennes arbete. Det var bara han som tycktes oenig, vilket naturligtvis var synd då han var chefen och därmed den som satte hennes lön. Lön och lön förresten, en pinsam ursäkt för en lön. Hon funderade ofta på vad hon möjligen kunde ha gjort för att förtjäna hans brist på respekt för henne.
Hon visste det egentligen redan, men försökte intala sig själv att det inte var det. Hon hade vänligt men bestämt tackat nej till en invit från honom på julfesten förra året. Av respekt för hans fru, hade hon hävdat. Sedan dess hade det bara blivit värre. Det var egentligen inte bara hur han pressade henne på jobbet som var problemet. Det var sättet han tittade på henne och hon hade dessutom hört att han nämnt något om hennes kropp till en av de andra cheferna. Nu bar hon mest bylsiga kläder nu för att slippa undan blickarna. Och kjol var inte att tänka på. Hon visste att några av de andra kvinnorna på kontoret hade liknande problem med honom.
I över ett år hade hon gått omkring och mått dåligt över hur illa behandlad hon blivit av honom. Hennes självkänsla hade varit nedtryckt i skorna så länge att hon funderat på om det trots allt var henne det var fel på.
"Nu får det fan vara nog", tänkte hon plötsligt. Hon riktigt kände hur självkänslan tog sig upp ur skorna, fyllde henne med mod och styrka. På samma gång kom en mängd känslor över henne, det kändes som en explosion. En stark känsla av vrede. Oförrätt. Hämndbegär. Stridslystnad.
Hon gick med målmedvetna steg till hans kontor.
-Är du klar med rapporten? frågade han. Jag tyckte jag sa att jag behövde den igår. Jag har ett jävligt viktigt möte, fan, att man inte kan lita på sin personal!
-Nu räcker det! svarade hon. Jag är jävligt trött på hur du behandlar mig. Jag jobbar häcken av mig och det enda jag får tillbaka är en massa gnäll och en patetisk lön. Men nu är det slut med det. Jag vill byta jobb. Och du ska hjälpa mig.
-Va, ska jag? Varför skulle jag göra det? sa han och såg paff ut.
-Det finns ett jobb på ekonomiavdelningen som jag tänker söka, sa hon. Ge mig bra referenser. Om du inte vill att jag tar mig ett litet tjejsnack med din fru förstås? Eller jag kanske skulle prata med HR chefen. Hon skulle säkert vara intresserad av att veta hur du behandlar kvinnorna här på avdelningen. Du kommer väl ihåg vad som hände med Benny?
Nu var hon uppeldad, inget kunde stoppa henne. Hon förvånades av att hon varken darrade på rösten eller fick tårar i ögonen.
-Okej, okej! Ta det lugnt! Jag ska hjälpa dig, sa han. Jag ska prata med Micke på Ekonomi. Och du har ett fint betyg på ditt bord senast på fredag. Jag lovar.
-Okej, vad bra! Tack. Då är vi färdiga här, sa hon och gick mot dörren.
På väg ut vände hon sig om och sa:
-Och du, när jag nobbade dig den där gången så var det inte för att jag tyckte synd om din fru. Det var för att du luktar illa. For the record.
Hon vände sig igen och fortsatte ut genom dörren. Ett leende spred sig i hennes ansikte och en fantastisk känsla av revansch tog över efter de arga känslorna. I ögonvrån såg hon hur han med förbryllad min luktade under armarna och blåste i handen, som för att försöka känna sin egen andedräkt.
I det ögonblicket bestämde hon sig för att aldrig mer ta skit, inte av någon.
Det skålade de för senare den kvällen, när tjejgänget samlats på stamstället.

Dagens skrivpuff - En ”hyllning” till november

Hösten kan vara vacker och färgglad. Den kan vara ett tillfälle att ta det lugnt, en ursäkt för att bara göra ingenting en dag. Den kan vara en tid för reflektion och drömmar, en chans att smälta vårens och sommarens upplevelser. Hösten kan också vara en nedräkning, en utförsbacke mot vad som verkar vara undergången. För varje regnig dag blir det mörkare, kallare, tristare. I november kulminerar det. Höstdepressionen lurar bakom senhöstkala träd, och finns gömd i sörjan av ruttna löv.
Idag, på årets värsta månads sista dag, hyllar jag mig själv som klarat ännu en höst, ännu en november. Rakryggad tar jag steget in i en vintermånad fylld av glögg, julstök och glad familjesamvaro.

Smultronstället - dagens skrivpuff

Det är knappt tio minuter kvar när man svängt av från stora vägen. Vägen är slingrig, smal och gropig på sina ställen. Den känns längre än den är, man måste köra långsamt. Ibland möter man en traktor, eller en lastbil som kört grus eller virke till någon granne. Kanske någon som bygger ut, som vill kunna njuta mer och oftare av platsen. När förstagångsbesökaren tror sig ha kört för långt är det en liten bit kvar, man svänger in på den privata vägen, över ett par vägbulor, förbi en samling färggranna brevlådor. Just före ännu en uppsättning brevlådor svänger man in på vägen med det vackra namnet. Näst längst in ligger det, smultronstället. Husets gråblå färg är vacker, smälter in fint och låter trädgårdens färger tala för sig själva. Redan från parkeringen ser man en skymt av havet, mer när träden tappat sina löv. På framsidans altan kan man njuta av morgonsolen och de vackra blommorna om sommaren. Altanen på husets baksida ligger skyddad från vind bakom en bergknalle. Där har många glada middagar intagits i kvällssolen. Från baksidan behöver man bara gå några meter upp på berget för att mötas av den mest fantastiska vy man kan önska.

Själ, skäl, stjäl - dagens skrivpuff

Klockan var över elva när hon och Kalle äntligen var klara på jobbet den söndagskvällen. Det nya systemet skulle sjösättas på måndagen och på fredagen när de gått hem hade allt varit under kontroll – eller snarare sett ut att vara det. På lördag morgon hade chefen ringt och sagt att det var kris, och då var det bara att infinna sig med omedelbar verkan, trots både sömnbrist och en lätt huvudvärk efter fredagens after work. Sedan hade de suttit där, med undantag av en kort sovpaus natten innan. Inte en själ syntes till på stadens gator, och de promenerade tysta sida vid sida en lång stund innan Kalle sa ”ja, nu har vi verkligen gjort skäl för brödfödan”. ”Synd bara att vi inte har övertidsersättning” svarade hon, och fortsatte ”Men jag lär i alla fall ta upp det i lönesamtalet, det är ju inte första gången precis”. ”Så typiskt att det alltid ska vara vi också. Bara för att vi bor i stan” sa Kalle. ”Ja, och för att vi inte har familjer som det går ut över”, sa hon. ”Nä, och i den här takten lär det väl inte bli någon familj för någon av oss heller. Man har ju knappast tid att träffa någon så mycket som vi jobbar” sa Kalle.
”Jag ska faktiskt säga till chefen nästa gång att han bestjäl mig på chansen att träffa min blivande man när han tvingar mig att jobba helg” sa hon. Kalle svarade ”Ha ha, ja, gör du det. Jag ska säga att jag inte kan komma för att jag ska ut på krogen och träffa mamman till mina barn”. De tittade på varandra och skrattade åt det absurda i vad de just sagt. Det var inte precis något man kunde säga till chefen, om man ville ha jobbet kvar.
”Det är så orättvist bara” sa hon. ”Ja. Stackars oss” sa Kalle. ”Ja, här bor ju jag, sa hon. Vi ses imorgon då, nice and early!” ”Det gör vi” sa han och gav henne en kram, innan han gick vidare den korta sträckan hem till sitt.

Om ett flertydigt ord - Banan (Dagens skrivpuff)

Trött som en åldrig blodhund släpade han sig ut i köket den söndagsförmiddagen. Han skulle vara tvungen att jobba ett par timmar, annars brukade han ägna sig åt en av sina favoritsysslor just på söndagsförmiddagarna, nämligen sömn. Han suckade vid anblicken av det annars stilrena köket, barbordet med granitskiva och höga stolar i skinn, mosaiken i gråtoner, det fina trägolvet. Nu var köket belamrat av tomburkar, överfulla askfat och tomma chipspåsar. Det krasade under hans toffelprydda fot när han trampade på en liten chipshög. Han slog på den högblanka espressobryggaren med en ljudlig suck och gick ut på altanen, där han hade utsikt över hundkapplöpningsbanan. Här hade de stått i går kväll, grabbgänget, med Guinness i händerna och tittat på några lopp, innan de tagit taxi in till en pub i Temple Bar. Kvällen hade blivit lång, och han tänkte att den där sista whiskyn hade varit ungefär lika välbehövlig som en spark där bak. Att man aldrig lärde sig. Han fyllde lungorna med stadsluft och gick in. Efter en dubbel espresso och en banan var han på banan igen. Han ringde jobbet och sa att han var på väg.

Modigt - eller trasigt?

Gomorron grabbar!
Hur är läget idag då? Hänger den och dinglar? Gööööött! Till höger eller vänster? Det är bra det, he he. Skönt med fredag va? Ni har väl tvättat er ordentligt till fredagsmyset? He he. Själv har jag på mig de raffiga underkläderna och har som ni märker inte sparat på lukta-gottet! Ha ha – SKOJA! Nu när man är gift kan man ju lägga undan de läckra undisarna, eller vad är det ni brukar säga? Bara sloggi för hela slanten nu vet ni!
Läste ni i tidningen om hon med silikonpattarna som hade sprängts förresten? Vilken jävla bimbo! Ha ha! Ja, ja - vill man vara fin får man lida pin, eller vad säger ni? Ja jag säger då det, man kan vara glad att man själv har fått så här schyssta lökar av naturen. Nej, nu måste jag gå och skita. Ni andra kan väl börja med mötet så länge?

Dagens skrivpuff - om skadeglädje

”Fasen också, att det ska vara så himla svårt. Jag får helt enkelt inte ihop tre träningstillfällen i veckan med jobb, hämtningar och lämningar på dagis, och så hushållsarbetet då”, sa Carina.
”Jag håller med. Och god mat och dryck vill man ju kunna unna sig, hur tråkigt skulle inte livet vara annars?” svarade Lena med en djup suck.

De två kvinnorna satt på Bishop’s Arms och njöt av varsin rökig whisky. De brukade träffas där en gång i månaden. Prata om allt och inget, sina män, vardagen, misslyckade dieter och självklart om gemensamma väninnor.

- Anita är så himla duktig. Hon tränar och ligger i. Fattar inte hur hon orkar!
- Och hur hon hinner! Fast, det är klart, hon har ju ingen kille
- Konstigt, hon som är så snygg. Hon följer visst den där LCHF-dieten också
- Men blir det inte tråkigt att leva som hon gör? Bara träning för hela slanten och ingen god mat
- Fast det är klart, jag skulle gärna ha hennes kropp
- Ja vem skulle inte det

De satt tysta en stund, doftade på sin whisky och tänkte på hur smal och snygg Anita var.

Lenas mobiltelefon avbröt deras avundsjuka dagdrömmar. ”När man talar om trollen” sa Lena. Anita berättade upprört att hon hade snubblat på body pump-passet och stukat foten.

”Hon skulle inte kunna träna på säkert en månad! Hon var helt hysterisk och sa att nu skulle hon säkert gå upp tio kilo” sa Lena.
”Stackars Anita”, sa de i kör, och skämdes över skadeglädjen som inte gick att hejda.

Dagens skrivpuff - om ett ljud

Det var det värsta ljudet hon visste och idag kom det onödigt tidigt. Det var väl inte själva ljudet i sig, hon bytte ofta melodi, utan mer företeelsen som sådan. Just den trudelutt hon hade nu var egentligen inte särskilt lyckad, tänkte hon, särskilt inte i kombination med det irriterande burrande ljudet när mobilen hoppade omkring på bokens hårda pärm. När hon trevade med handen för att göra slut på oljudet råkade hon istället knuffa till boken så att mobilen åkte i golvet med en duns. Ingen särskilt hög duns men tillräcklig för att huvudvärken skulle göra sig påmind. Både melodin och burrandet slutade hur som helst tvärt. ”Där fick du, din människoplågare!” sa hon högt i riktning mot mobilen. Hon tänkte på hur skönt det skulle vara med en mobilfri dag. Att slippa alla samtal från gnälliga kunder. ”Du får ligga kvar där idag, ensam och avstängd!”
Efter en snabb dusch och en dubbel treo var hon redo för en ny dag. Självklart fick mobilen följa med.

Dagens skrivpuff - skriv SOM ett fyrverkeri

Fin duk. Linneservetter. Liljor. Tända ljus. Roliga hattar. Snacks. Glitter strött på bordet. Glitter i folks ansikten. Glitter överallt! Glädje! Fest! Sköna vänner! Smällkarameller! Serpentiner, ballonger, flärpor! Och några visselpipor! Trerätters middag! Finbestick! Hummer! Serpentiner, confetti, snittar! Ett glas går i kras! MUSIK! CHAMPAGNE! NEDRÄKNING! TIO, NIO, ÅTTA, SJU, SEX, FEM, FYRA, TRE, TVÅ, ETT – GOTT NYTT ÅR! Dunder och knall! Sprakande färger! Glada skrik! Ett virrvarr av ansikten. Skratt, tårar, kramar, kyssar. En stunds tystnad.

Dagens skrivpuff - om att byta

Idag är en sådan dag då jag känner att jag vill byta bort en massa. En riktig bytar-dag. Hela dagen skulle jag vilja byta bort. Jag vill i efterhand byta nattens vridande och vändande, tankar och konstiga drömmar mot en härlig, lagom lång sömn med vackra drömmar.
Jag vill byta grävskopan utanför fönstret som idogt krossar asfalt mot höstgranna träd, gärna med en ekorre som hoppar mellan grenarna. Ösregnet och den tillhörande grå tjocka massan till himmel vill jag byta mot blått med små moln som man kan likna vid figurer. Lunchlådan med makaroner och köttfärssås får gärna ersättas med en räkmacka på Heaven 23. Mailen som inkorgen svämmar över av hade hellre fått innehålla spännande planer för framtiden än en massa tråkiga siffror. Utöver det hade skrivbordet gärna fått vara höj- och sänkbart, det hade inte gjort något om stolen varit bekväm, och den feta mjölken i kaffemaskinen vore det smutt om man kunde byta ut mot lättmjölk.

Dagens skrivpuff - om att maskera

Skit också, tänkte Lotta när hon såg sig i spegeln den lördagmorgonen. Hur sjutton skulle hon kunna dölja det stora sugmärket hon hade på halsen? Mamma var redan emot hennes förhållande och detta skulle knappast öka chanserna att hon gick med på att Kalle skulle få sova över. Hon provade att sminka över det. Tog mammas svindyra foundation och klämde ur en stor klick. Smetade på. Lät torka. Tog ett till lager. Upprepade proceduren. Suckade. Nu hade hon en stor brun fläck istället. Mamma skulle såklart fråga varför. Hon tänkte att om hon målade hela ansiktet så skulle det synas mindre. När inte det heller gav önskat resultat bestämde hon sig för att det fick bli polotröja.
”Varför har du polo på dig? Det är ju mitt i sommaren!” sa mamma när Lotta satte sig vid det dukade frukostbordet ute i trädgården. ”Och hur ser du ut? Du är alldeles flammig i ansiktet!”
”Fan vad du tjatar, morsan!” röt hon, tog med sig en ostfralla och sprang tillbaka till sitt rum.
Hon hörde att mamma började gråta men hon hade inte tid att bry sig om det just då.

Skrivpuff - om att ha en låtsaskompis

Det är som att ha en låtsaskompis, fast inte på det klassiska sättet. Hon pratar med låtsaskompisen, men förväntar sig inga svar. I början var hon orolig över att hon börjat prata med sig själv. Sedan började hon se det som att hon pratar med någon, en kompis, det känns mer normalt. Ibland skriker hon åt låtsaskompisen, ibland sjunger hon för den, ibland pratar hon med den om vad hon önskar att hon sagt eller gjort i olika situationer. Enstaka ord eller långa utläggningar. Ibland pratar hon med låtsaskompisen i telefon. Hon är inte alltid medveten om att hon gör det, men när hon ser att folk tittar konstigt på henne så vet hon att det är kompisen hon talar med. Hon har långt hår så folk borde inte kunna avgöra om hon har hörsnäcka eller inte. Kanske skulle hon börja gå runt med hörsnäcka hela tiden, för säkerhets skull? Ifall hon vill prata med kompisen, eller ifall någon annan ringer? ”Sa du något” kan hon ibland få höra, till exempel när hon hälsar på sin mamma. ”Nej, jag nynnade på en låt”, brukar hon svara då. Eller ”ja, jag pratade i telefon” eller ”jag råkade slå i tån så jag svor lite”. Hon är glad att hon har kompisen. Det är skönt att alltid ha någon att prata med. Men ibland önskar hon sig en annan kompis, en som kan ge henne de svar hon söker. Hon börjar tröttna på sin egen röst.

Dagens skrivpuff - En ovanlig dag

Det var något som inte riktigt stämde, något som var annorlunda. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Redan när hon vaknade den här måndagen fanns den med henne, den ovanliga känslan, en hon inte kände igen. Den följde henne genom hela morgonproceduren, vid frukosten och i bilen på väg till jobbet. Den var med när hon utbytte hälsningsfraser med kollegorna, och när hon väntade på sin latte ur den nya, vansinnigt dyra kaffemaskinen. När hon slog på datorn och loggade in var den fortfarande kvar, också när hon gick igenom sin inkorg och dagens program. Det var en märklig känsla, men hon gillade den. Den fyllde henne med en lätt värme, hon såg i spegeln att kinderna fått färg och hon tyckte att ögonen såg lite extra blå ut. Dessutom var blicken annorlunda, det hon såg fick mer färg, både kontorsmiljön och naturen utanför såg vackrare ut än vanligt. Känslan spred sig till munnen och blev till ett leende. Inte ett brett fånleende, bara en liten krökning i mungiporna. Kollegorna föreföll henne också trevligare än vanligt. Hon tänkte tillbaka på helgen. Hon hade hunnit med mys på tu man hand med sambon, tjejmiddag hos bästa väninnan och söndagslunch hos föräldrarna med en långpromenad i höstsolen efteråt. Dessutom hade de hunnit med att ordna några småsaker i hemmet. Hon förvånades av att den vanliga trista känslan inte var närvarande, en av förlust, att helgen varit för kort, och att en hel tråkig vecka väntade. Bara den nya, obekanta känslan fanns där.
Hon satte igång med dagens uppgifter. Fortfarande med känslan närvarande. Det var inte en översvallande känsla, men en behaglig sådan. Plötsligt kände hon att det var såhär hon ville att det skulle kännas, hela tiden. Alltid.

Dagens utmaning - att slå av på takten

Han orkade inte längre. Orkade inte göra sina uppgifter på jobbet. Orkade inte säga till kollegan som spelade musik för lågt för att han skulle kunna höra men tillräckligt högt för att störa hans arbetsro. Orkade inte hämta kaffe fast han var kaffesugen. Orkade inte gå på toa utan väntade tills det blev panik. Orkade inte gå på lunch och när han sedan var vrålhungrig hade lunchställena stängt. Orkade inte tända lampan som någon släckt på vägen ut, utan att lägga märke till att han fortfarande satt vid sitt skrivbord. Orkade inte gå hem.

Från att ha varit den som var mest aktiv på firman, som alltid hade fullt upp och aldrig klagade när långa dagar och helgjobb krävdes hade han blivit totalt passiv. Det var inte fråga om att slå av på takten längre, som han tidigare ofta fått höra att han behövde göra. Nu kände han inte igen sig själv längre. De andra kände inte heller igen honom. Men ingen frågade.

Dagens utmaning - om att slå till

När Mia svängde in på Avenyn vid Götaplatsen tittade hon på klockan och såg att hon hade bråttom. Hon gick med raska steg längs Avenyn, skulle möta Kicki vid Kopparmärra. ”Shit, sen igen”, tänkte hon. När hon gick förbi en av klädkedjorna gjorde hon misstaget att titta in i skyltfönstret. Hon såg en jättefin kjol i sin favoritfärg, petrol-blå. ”Åhhhh, vad fin”, tänkte hon. Hon hade verkligen inte tid att gå in, men det var som om en osynlig hand tog tag i hennes höstkappa och drog henne in i butiken. Hon bad om hjälp att hitta kjolen i storlek M. 600 kostade den. Hon kunde inte bestämma sig för om det var billigt eller dyrt. Det var ganska billigt med tanke på att kvalitén såg ut att vara någorlunda, men ändå dyrt för att vara från den här kedjan. Pengar hade hon som vanligt ont om. Hon hann inte prova kjolen, då skulle hon bli alltför sen för Kickis toleransnivå. ”Jag tar den” sa hon. ”Är det öppet köp?”

Hon sprang mot Kungsportsplatsen med en konstig känsla av glädje och ångest på samma gång.

Dagens skrivpuff - om ett ödesdigert möte

”Jag sticker nu älskling, jag har ett möte som börjar redan klockan åtta” ropade Henrik utifrån hallen. ”Aha, något särkilt?” svarade Tina och tittade ut från köket. ”Nej, bara det vanliga, ett frukostmöte med information”. Efter ett par ordentliga pussar skyndade han iväg.

Den sortens möten brukade vara ganska tråkiga. Men fikat brukade vara gott och efteråt fanns det alltid något att skvallra med kollegorna om. Han gick med lätta steg mot jobbet med musik i lurarna. Han hade börjat promenera efter år av påtryckningar från nära, kära och sådana som inte behövde bry sig men ändå valde att lägga sig i. Alla tyckte det var onödigt att han tog bilen när det var så nära till jobbet. Och morgonpromenaderna hade visat sig göra honom piggare och han fick lite tid att lyssna på musik. Hans fru var inte särskilt förtjust i musik, och inte barnen heller faktiskt. Åtminstone inte den musik han tyckte om att lyssna på. Hans fru sa att den lille i magen inte heller gillade musik, att han blev orolig. Han kan väl inte höra något där inifrån, mumlade han för sig själv, men med ett leende på läpparna för han såg så mycket fram emot lillens ankomst. Det tog på krafterna ibland att leva ihop med tre tjejer.

Mötet visade sig inte vara ett vanligt möte, koncernens VD från Frankrike hade kommit dit, och det hörde inte till vanligheterna. Henrik hann inte utbyta några teorier med någon om varför de fått finbesök för han gick in igenom dörren prick 8 så det var bara att slå sig ner bland de andra.

”Vi har bestämt oss för att lägga ner verksamheten i Sverige”, sa Jean-Jacques. ”Vi behöver effektivisera och därför tycker vi att det är bättre att satsa mer på Frankrike och övriga Europa, där folk är villiga att jobba hårt. Ni får lön i två månader men får gå redan idag. Alltid tråkigt att behöva ge den här typen av besked, men ni presterar helt enkelt inte i linje med våra förväntningar. Ni kan börja packa ihop på en gång”.

När Henrik packade ihop sina saker tänkte han på hur sjutton det skulle gå nu. De hade just beslutat att hans fru skulle säga upp sig från sitt jobb och börja plugga efter mammaledigheten. Nu när det gick så bra för honom skulle hon äntligen få slippa den yrkesbana hon vantrivts med sedan starten och istället satsa på det hon verkligen ville.

”Ja ja, det är ju ett tag kvar. Det löser sig nog”, tänkte han och tog kartongen med det viktigaste från femton års arbete under armen.

Dagens skrivpuff - om att ha en långsiktig strategi

Det gällde att ha en plan. En långsiktig strategi. Hur han skulle ta sig ur den taskiga sits han hamnat i på arbetsplatsen. Han hade blivit konstant förbigången, trampad på, missuppfattad och oschysst behandlad under i princip hela sin tid där. Han visste att han upplevdes som något av en kuf av kollegorna. Visst, han hade aldrig intresserat sig för mode och han var relativt tystlåten i jämförelse med de andra. Det kunde väl till viss del bero på att han inte hade något gemensamt med dem, och därför inte heller något att prata med dem om. Jag ska nog visa de jävlarna, tänkte han. Visa vem det är som är bäst när det verkligen gäller. Fasen vad de kommer känna sig grundlurade.

Han hade ofta lekt med tanken på att ställa till det rejält för dem, t.ex. sprida illasinnade rykten om deras fruar eller kanske till och med hälla något pikant bland kaffebönorna. Han hade hört talas om någon som bjudit hela avdelningen på space cake. Beställa hem 40 familjepizzor till deras fredagsmys kunde vara en annan festlig variant han hade föreställt sig.

Äh, fantasier i all ära. Det viktigaste var att komma till en arbetsplats där han passade in och folk förstod sig på honom. Där han kunde trivas. Det fick räcka som strategi. Att hitta den arbetsplatsen. Var den nu fanns.

Första texten inskickad

Nu har jag skickat in min första text till skrivkursgänget. Kursen är varannan tisdag och på söndagen innan ska vi skicka in en text. Alla läser varandras texter i förväg. På kursen läser man upp sin egen text, sedan diskuteras varje text i en kvart. Jag har inte helt kommit på vad jag vill skriva om ännu så mitt första bidrag är en text som blev resultatet av en skrivövning. Vi fick fem ord och skulle skriva en berättelse som innehöll de fem orden, helst i den ordningen. Berättelsen skulle ha en början, en mitten och ett slut, som vi pratade om på kursen senast.
Spännande och nervöst att få höra vad de andra tycker!

Om att leka

Tänk om man var barn igen så man fick leka, tänkte hon när hon gick mot sin arbetsplats i regn och snålblåst. Visst, det kan man väl som vuxen också, men vad ska man leka då? Hon tänkte på barndomens lekar, och försökte minnas hur man gjorde. Mycket gick ut på fantasier. ”Vi leker att Kalle är kung och vi är två prinsessor som tävlar om vem som ska gifta sig med honom” var ett exempel. Så lekte man det och så var allting roligt. Så länge inte någon blev sur och gick hem förstås.

Hur svårt kunde det vara? Tänkte hon. Idag skulle hon ägna sig åt att leka, bestämde hon. Hon skulle leka att jobbet var det absolut härligaste stället att tillbringa tiden på. Festligt var det också. Massor med roliga lekkamrater. Som ett enda stort barnkalas med ballonger, bollhav och hur mycket korv med bröd och godis man ville ha.

Dagens skrivpuff - om att läka

Knäcken som nacken hade fått sig under den där vansinnesbåtfärden i full storm i somras borde hon såklart ha undersökt tidigare. Nu hade det nackonda spridit sig till både rygg och armar och dessutom fått sällskap av en molande huvudvärk.

Äntligen hade hon fått tummen ur och bokat en tid. På vägen dit kände hon sig riktigt glad. När hon kom fram möttes hon av ett stort hänglås och neddragna persienner. Receptionisten som svarade när hon ringde upp sa att ingången var runt hörnet… vilket hörn? ”Är du i Göteborg?” frågade receptionisten. ”Ja det är väl klart” svarade hon. ”Aha, för Kalle är i Stenungsund idag. Det måste ha blivit ett missförstånd”. Ridå!

Hon skrek en lång ramsa åt receptionisten och passade på att förklara att hela helgen var förstörd och att det var hennes fel och dessutom skulle hon stämma dem för missad arbetsinkomst.

Istället för att skynda sig till jobbet gick hon hem igen, slängde sig på sängen och drog täcket över huvudet och grät hämningslöst i säkert två timmar. Hela världen var emot henne. Till och med kiropraktorn. Buhuuuuu!

Verkligen moget. Det var nog mer än nacken som behövde läka.

Skrivpuff - om välgörenhet

Jag skulle behöva er välgörenhet idag... Jag har tappat min kreativitet! Jag tar tacksamt emot alla bidrag. Valfri mängd och form.

En kortfattad skrivpuff - Fem ord på H

Hon hade lagt sig ner på bryggan och lät handen glida fram och tillbaka genom det iskalla vattnet. Havet hade en speciell plats i hennes hjärta och det var alltid dit hon gick när hon behövde tänka.
”Hej” hörde hon en röst som sa ”jag hoppades hitta dig här”. Hon drog åt sig handen, snurrade runt och var nära att ramla över bryggkanten. Hon kände sig lite dum medan hon ograciöst kom på fötter. De började skratta båda två. Hon kände instinktivt att hon äntligen träffat någon med samma slags humor som hon.

(kan ni gissa de fem orden?)

Dagens utmaning - om premiärnärver

Hans största skräck var att börja skratta. Att få en riktig skrattattack på fel ställe och inte kunna sluta. Fel ställe förresten, det fanns inget rätt ställe i den här uppsättningen. Det var en riktigt tragisk historia och det fanns absolut inget att skratta åt. Möjligen hans motspelerskas totala brist på talang. Han retade sig något fruktansvärt på henne. Det var något så löjligt över hela hennes person. Och pjäsen var egentligen ganska kass. Publiken skulle säkert gå i pausen. Usch, varför utsätter jag mig för det här, tänkte han och undrade om han kommit ihåg att ta sin tablett idag.

Skrivarkurs och ny motivation

Började min skrivarkurs igår och det var fantastiskt inspirerande! Nu gäller det att komma igång med skrivandet på allvar, vi ska skicka in texter inför varje tillfälle.

Hinner inte med någon puff idag, är i Stockholm på möte hela dagen.

Känner hur bloggen och kursen ger mig ny energi och motivation som hjälper mig mycket på jobbet också!

Dagens skrivpuff - om att veta

Hon visste att det skulle bli såhär. Igen. Precis på samma sätt som förra sommaren, och i julas också för den delen. Det var alltid såhär när en semester skulle planeras. Hon började i god tid, kanske 3-4 månader innan. Hon frågade vad han tänkt sig och kom med förslag på hur tiden kunde delas mellan familj och vänner, på hans och hennes sida. ”Mm, det låter bra”, sa han. Hon började titta på de biljetter som skulle bokas, och pratade med vänner om vilka datum det passade att träffas. Det var alltid ett evigt pusslande. Hon frågade honom vad hon tyckte om förslagen, om han själv hade andra förslag. Om hon glömt något. Om det var något annat han ville göra. ”Det ser bra ut”, sa han. När det var dags att boka biljetterna ringde hon honom för att dubbelkolla. ”Då bokar jag de här biljetterna då” sa hon. ”Nej”, sa han, ”det går inte, jag ska iväg med grabbarna och segla den veckan”. Hon visste att det skulle bli så här. Men ändå förvandlades hennes hjärta till en stor, tung sten.

Fiji time

Klurade på varför mina inlägg visade så konstiga tider. Några gick jag in och ändrade tiden på manuellt, sen bestämde jag mig för att gå till botten med problemet. Efter att ha kollat runt bland olika inställningar visade det sig att min tidszon var inställd på Stillahavstid!
Lite lustigt iom att jag nyligen var på Fiji på bröllopsresa. Men då hade jag inte startat bloggen, och jag hade inte datorn med mig. Då fick jag en anledning att drömma mig tillbaka än en gång... Lycka!

Att samsas

Dagens utmaning: skriv om att samsas

De två syskonen satt i baksätet i föräldrarnas Volvo. Det var många år sedan de senast delade ett baksäte. De var nu 27 och 29 år, och bodde i varsin stad, på varsin kust. De skulle åka till morfar i Skåne med anledning av hans 80årsdag.

Ingen av dem trivdes med den person de blev när syskonet var med. De blev båda till sämre versioner av sig själva. En försökte överglänsa sitt syskon med historier från sitt lyckade yrkesliv, med tysta referenser till syskonets alternativa karriär. En drog outtröttligt upp gamla misstag syskonet gjort och skrattade ett skratt som möjligen skulle kunnat passera som hjärtligt av en utomstående.

Kan ni inte hålla sams där bak, nu är vi snart framme och ni får inte låta morfar höra er bråka.
Vi bråkar inte! Sa de, plötsligt i samförstånd. De tittade på varandra och skrattade med hjärtat.

En annan sorts utmaning

Idag när jag skrivit utmaningen (jag skriver dem i ett separat dokument först) blev jag feg och vågade inte klippa in den här i bloggen! Anledningen var att jag inspirerats av någon i min närhet när jag skrev och tänkte att om personen känner igen sig så kanske det kunde vara känsligt.
Det ser jag som en stor utmaning i sig. Om jag faktiskt skriver en bok i framtiden så kommer ju en hel del stoff vara baserat på händelser ur verkliga livet. Någon kanske (med rätta eller felaktigt) känner igen sig och blir jättesur. Om jag har inspirerats av ett par olika personer och slagit ihop dem till en karaktär i boken och sedan lagt till eller dragit ifrån för att spetsa till det, så kanske någon i min närhet tror att det är så jag uppfattar honom eller henne.

Jag är nyfiken på att höra era tankar om denna "igenkänningsproblematik".

Utmaningen var egentligen att skriva om att göra ett undantag. Nu blev detta en text om en utmaning istället. Men jag gjorde ju faktiskt ett undantag iom att jag inte publicerade dagens utmaning. Även om det kanske är för tidigt att prata om någon regel - jag har ju inte bloggat så länge!

Dagens utmaning - skriv om att skvallra!

Nu när jag ändå var inne kunde jag inte låta bli dagens utmaning.

”Jag ska berätta en sak för dig. Men du måste LOVA att inte berätta det för någon. Inte ens för Kalle. För jag har nämligen lovat Pernilla att inte berätta detta för någon.”
Mia funderade någon hundradels sekund. Vad skulle hon välja? Gotta sig i det smaskiga skvallret, och sedan inte kunna berätta det för Kalle som hon delade allt med. Hon visste ju av erfarenhet hur jobbigt det var att behöva undanhålla saker för Kalle. Berättade hon det inte skulle hon gräma sig hela kvällen. Och att berätta skulle innebära ett brutet förtroende mot Anna. Men vaddå, Anna hade ju redan brutit förtroendet mot Pernilla. Så vad var skillnaden egentligen?
”Ja, berätta! Jag lovar” sa Mia. Usch, nu var hela lördagkvällen förstörd.

Kreativitet!

Trots att jag känner mig ruskigt kreativ idag har jag inte hunnit med någon utmaning!
Dagen stora projekt var att rensa ur både köksskåp och garderober. Utöver det har jag hunnit med att:
- läsa en kompis första utkast till en bok - så bra och inspirerande!
- prata med en annan kompis som gått skrivarkurser tidigare, men som nu fokuserar mer på att måla. Vi pratade en hel del om just kreativitet - att när man tar sig för en sak (t.ex. att börja skriva eller fota) vill man gärna börja med något annat också. Precis så känner jag nu. Jag vill gå målarkurs och fotokurs också, men tror inte att jag hinner. Inte just nu, men kanske sen!
- leta efter en minidator. Vill ha en som jag kan ha med mig överallt så att jag kan skriva ner mina tankar och idéer.
- Laga och äta en god middag tillsammans med maken.
Det har varit en bra dag!

Dagens utmaning - skriv om ett ärr

Ärret börjar strax nedanför halsgropen, och sträcker sig hela vägen till naveln. Det är inte särskilt brett, det är nästan helt rakt, och den starka rödblå färgen har på senare år blivit mer åt det rosa. Egentligen tycker hon om sitt ärr. Hon var ju så sjuk den där gången och efter operationen har hon aldrig haft några problem med hälsan. För henne representerar ärret något bra. Men ändå tycker hon inte om att visa det. Många blir skrämda av hennes ärr. Särskilt killar. Konstigt, tänker hon där hon står framför spegeln. För hade ärret suttit på en kille hade det säkert ansetts coolt och läckert. Hon drar en djup suck. Sedan ler hon. Hon tar på sig sin finaste topp, den med den snygga urringningen.

Positiv feedback

Igår var det flera kompisar som hörde av sig till mig med glada tillrop. Det visade sig att jag är långt ifrån ensam i bekantskapskretsen om att vilja skriva. Några har gått kurser och andra blev inspirerade av att jag anmält mig och ville också gå. Kul! Förhoppningsvis kan vi peppa varandra, och läsa varandras texter när vi kommit så långt!

Plats på skrivarkursen, och dagens utmaning

Jaaaaa! Jag fick plats på skrivarkursen som börjar nästa vecka! Skriv novell och roman heter den. http://www.folkuniversitetet.se/templates/Arr.aspx?id=161929&LeftMenuPageId=160815
Tänk att vissa saker kan gå så fort att få till. Från att jag läste ett blogginlägg igår om någon som skulle gå en skrivarkurs, till att jag själv är anmäld till en, och dessutom har startat en blogg. Idag har jag pratat med min goda vän I som även hon när en författardröm. Kanske kan vi än en gång bli ett sådant vinnande team som vi var när vi skrev vår D-uppsats.

Och dagens utmaning är… skriv om att vara blyg!

Hon var en sådan som gick så nära väggen som möjligt i skolans korridorer. Så nära att hon och väggen nästan smälte ihop och blev ett. Hon pratade inte med någon, och ingen pratade med henne. Han visste knappt vem hon var, trots att de gått i samma klass i flera år. När han träffade henne på bussen ett par år senare och frågade hur det var rodnade hon och stammade fram ett ”bra”. Nu, nästan femton år efter att de gått ut skolan kom han ofta på sig själv med att tänka på henne. Han undrade hur det varit om han tagit sig tiden, och kanske framför allt haft modet, att lära känna henne. Såhär i efterhand tyckte han att hon faktiskt varit den som var mest intressant. Hon, och inte alla de andra flickorna som tävlat om hans gunst i alla år. Tänk om han vågat anta utmaningen att få henne att inte vara så blyg längre. Hur hade hans liv sett ut idag då?

Hurra, jag skriver!

Detta är mitt första inlägg i min första blogg!

Varför nu? Jo, för det är först idag jag ser en anledning till att ha en blogg. Kanske har jag inte haft någon önskan att dela med mig av var jag har haft för mig i mitt liv - eller kanske har jag inte trott att någon skulle vara intresserad. Eller kanske har jag inte vetat vad jag skulle skriva om. Men nu! Nu vet jag vad jag ska skriva om! Jag ska skriva om att skriva.

Jag har alltid tyckt om det skrivna språket. I skolan älskade jag att skriva uppsatser, och jag hade inga problem att formulera mig. Däremot hade jag ibland svårt att hitta på en riktigt bra och spännande historia (tyckte iallafall min fröken). I mitt arbete skriver jag en del, men det är på ett helt annat sätt. Jag har ofta retat mig på att många har en sådan slapp inställning till det skrivna språket. "Det är inga romaner vi ska skriva" har jag ofta fått höra när jag kommenterat på texter som ska presenteras på konferenser eller på internet. Texterna har inte varit det centrala. Budskapet har varit det viktiga, inte hur det uttrycks. Nu känner jag att jag vill ge det skrivna språket utrymme i mitt liv. Jag vill utveckla min förmåga att uttrycka mig i skrift på ett sätt som gör att andra vill läsa. På lång sikt är mitt mål att skriva en bok. Det är något som legat och grott i mitt bakhuvud under flera år. Nu vågar jag för första gången säga det högt!

För att komma igång har jag tagit tre steg: Anmält mig till en kurs på skrivarakademin, startat den här bloggen och bestämt mig för att anta de dagliga utmaningarna på Skrivpuff http://skrivpuff.blogspot.com/.

Önska mig lycka till :-D