Dagens skrivpuff - om ett ödesdigert möte

”Jag sticker nu älskling, jag har ett möte som börjar redan klockan åtta” ropade Henrik utifrån hallen. ”Aha, något särkilt?” svarade Tina och tittade ut från köket. ”Nej, bara det vanliga, ett frukostmöte med information”. Efter ett par ordentliga pussar skyndade han iväg.

Den sortens möten brukade vara ganska tråkiga. Men fikat brukade vara gott och efteråt fanns det alltid något att skvallra med kollegorna om. Han gick med lätta steg mot jobbet med musik i lurarna. Han hade börjat promenera efter år av påtryckningar från nära, kära och sådana som inte behövde bry sig men ändå valde att lägga sig i. Alla tyckte det var onödigt att han tog bilen när det var så nära till jobbet. Och morgonpromenaderna hade visat sig göra honom piggare och han fick lite tid att lyssna på musik. Hans fru var inte särskilt förtjust i musik, och inte barnen heller faktiskt. Åtminstone inte den musik han tyckte om att lyssna på. Hans fru sa att den lille i magen inte heller gillade musik, att han blev orolig. Han kan väl inte höra något där inifrån, mumlade han för sig själv, men med ett leende på läpparna för han såg så mycket fram emot lillens ankomst. Det tog på krafterna ibland att leva ihop med tre tjejer.

Mötet visade sig inte vara ett vanligt möte, koncernens VD från Frankrike hade kommit dit, och det hörde inte till vanligheterna. Henrik hann inte utbyta några teorier med någon om varför de fått finbesök för han gick in igenom dörren prick 8 så det var bara att slå sig ner bland de andra.

”Vi har bestämt oss för att lägga ner verksamheten i Sverige”, sa Jean-Jacques. ”Vi behöver effektivisera och därför tycker vi att det är bättre att satsa mer på Frankrike och övriga Europa, där folk är villiga att jobba hårt. Ni får lön i två månader men får gå redan idag. Alltid tråkigt att behöva ge den här typen av besked, men ni presterar helt enkelt inte i linje med våra förväntningar. Ni kan börja packa ihop på en gång”.

När Henrik packade ihop sina saker tänkte han på hur sjutton det skulle gå nu. De hade just beslutat att hans fru skulle säga upp sig från sitt jobb och börja plugga efter mammaledigheten. Nu när det gick så bra för honom skulle hon äntligen få slippa den yrkesbana hon vantrivts med sedan starten och istället satsa på det hon verkligen ville.

”Ja ja, det är ju ett tag kvar. Det löser sig nog”, tänkte han och tog kartongen med det viktigaste från femton års arbete under armen.