Utmaning 2010:12 - En nykomling

"Äntligen, äntligen, ääääntligeeeen!" sjöng Mila, tog några danssteg med sin nya kostym i famnen innan hon tog på sig den och gjorde en piruett framför spegeln. Hon sminkade sig sparsamt, satte upp håret i en enkel men välvårdad tofs. Hon njöt när hon tog på sig de underbara stövletterna i grå mocka, och kysste den matchande handväskan innan hon flyttade över plånbok, paraply och necessär från den gamla. Hon hade spenderat en mindre förmögenhet på dagens outfit, hon hade fått låna pengar av mamma. Allt skulle vara perfekt första dagen. Nu när hon äntligen skulle få sin nystart, sitt drömjobb, efter en rad okvalificerade jobb där hon inte kommit till sin rätt.

På spårvagnen hade hon svårt att sitta still de få hållplatserna, hon liksom studsade på sitt säte. Den korta sträckan från hållplatsen till kontoret fick hon tvinga sig att gå långsamt, hon ville inte komma dit alltför tidigt.

......................................................

Conny, Jan-Erik och Uno åt fråkost i lugn och ro i fikarummet. Det var käckt att kunna stämpla in tidigt, sedan duscha och därefter äta i lugn och ro. Dagen gick så mycket snabbare då.

- Var det inte idag den där flicksnärtan skulle börja?
- He he, jo jag tror det. Undrar om hon är snygg?
- Vad fan har hon här att göra undrar jag? Kan hon något?
- Projektledare kallade hon sig visst. Hrmpf!
- Vad fan ska det vara bra för? Det har vi väl aldrig behövt hittills?
- Nej, jag har jobbat här i 20 år och det har minsann gått bra!

........................................................

- Hej! Jag heter Mila. Jag skulle träffa Lars. Jag börjar här idag.
- Välkomen! Jag heter Mary, sa receptionisten. Rakt fram, förbi fikarummet, första rummet till vänster.
- Tack!
- Kom förbi på lunchen så har jag ditt passerkort klart!

Förväntansfull och något nervös gick hon genom korridoren. I vitögat såg hon en sorglig samling män somn efter vad hon hörde ondgjorde sig över något eller någon. "Hoppas bara att jag inte ska jobba tillsammans med de gnällspikarna", tänkte hon och ryste till. Hon kände igen deras typ. Hon sträckte på sig och gick de sista stegen till chefens rum.

Utmaning 2010:11 - Att sätta ihop

M: Tack för en fantastisk helg tjejer!
A: Åh, tack själv, alltid lika trevligt.
J: Jag håller med. Riktigt lyckat!
T: Snacka om fullt ös.
L: Och det blev allt några nya nummer!

De förenades i en skrattsalva som fick varenda lattemamma att vända sig om, och flera ungar att börja skrika. Några killar tittade också intresserat.
De konstaterade att detta måste vara bästa brunchstället i stan, och bestämde sig för att ta samma ställe nästa söndag, förutsatt att de orkade släpa sig ur sängen. De kramades hej då. Ingen ville riktigt gå hem, de kom i tur och ordning på något att säga för att skjuta på uppbrottet. Tillslut blev det nödvändigt, de kramades igen och gick åt olika håll. Två och två de som skulle åt samma håll, Mila ensam på väg mot sitt. Alla vände sig om och vinkade.

Så snart de andra försvunnit ur synhåll kom söndagsångesten över henne. Den sköna känslan hon haft sedan hon var på väg till after worken i fredags kändes extremt avlägsen. Hon släpade benen efter sig, trots att det var kallt. Hon drog ner mössan långt för att inte bli igenkänd. Hon tänkte på bitarna i sitt liv som hon var nöjd med. Hur roligt hon och tjejerna hade, hur bra hon trivdes i lägenheten, hur gulliga föräldrar och syskon hon hade. Men hur hon än försökte kunde hon inte sätta ihop bitarna till en lycklig helhet. Det räckte inte.

Utmaning 2010:8 - Att sända ut signaler

Han menar det inte, intalar jag mig.
Han avser inte att sända mig de signaler som träffar likt tusen nålar, som gör mig kall och varm. Mest varm, men kall då jag anar att värmen inte är avsedd för mig.
Är han medveten om det?
Kanske vill han se mig lida, kanske vill han mig väl.
Hallucinerar jag?

Utmaning 2110:5 - att få dispens

Ge mig dispens

Ge mig en fribiljett, en presentcheck på en ledig dag. En dag utan tankar på det som tynger, en dag att slippa sitta fast i en vinkelvolt. Ge mig permission. En paus. Lyft bort kraven och ge mig glädjen, friheten. Livslusten. Ge mig känslan av att jag inte måste, även om jag vet att jag måste. Det måste alla, nästan. Ge mig en illusion, i alla fall.

Ge mig imorgon.

2009 års händelser

Ingen skrivpuff idag. Sammanfattar istället 2009 års händelser efter inspiration från Denise Rudbergs blogg:

Årets bedrift: Att jag klarade PMI-tentan. Att jag bara lipade lite i kyrkan när jag gifte mig.
Årets bittra: Jobbet
Årets bästa semester: Bröllopsresan :)
Årets nytillskott: Bästisens dotter. Min blogg.
Årets förlust: När bästisen med familj flyttade tillbaka till Australien :(
Årets fysiska förändring: Några extrakilon, några fler rynkor och några fler grå hår. Jippi ;)
Årets nya kändisförälskelse: Idol-Erik
Årets mest gåshudsframkallande låt: Kommer inte på någon… lyssnar för lite på musik!
Årets läsupplevelse: Hanne Vibeke Holst, Drottningoffret
Årets insikt: Att jag vill skriva! Skrivarkursen och bloggen satte guldkant på året.
Årets teve-besatthet: Som vanligt Desperate Houseviwes och Grey’s Anatomy!
Årets fest: Vårt bröllop

Utmaning 2010:3 - Kopiera

En blek kopia

Hon ville skriva men orkade inte, hittade ingen inspiration. Hur kunde hon när hon jämt var inomhus? Hon hade inte hittat på något trevligt sedan nyårsafton, som var flera veckor sedan. Eller, okej, det var bara några dagar sedan, men det kändes som veckor. Hon ville gå ut men hon drogs med en förkylning som vägrade ge med sig, och nu var det över 10 minusgrader ute. Hon läste böcker. Visst inspirerades hon av dem, men på något sätt kändes det som om hon kopierade när hon använde sig av av de idéer hon fick. Hon ville skriva i liknande stil som sina förebilder, men det fick absolut inte kännas som en kopia. "Hur som helst skulle det bli en blek kopia i så fall", påminde hennes inre kritiker henne om. "Det blir nog ingen författare av dig. Ingen kommer orka läsa dina tråkiga historier, så det är ingen idé att du försöker krysta fram några!" Självförtroendet verkade hon ha råkat slänga ut med julgranen och resterna av julmaten.

Men precis då kom den, inspirationen. I form av ett minne från en resa till Paris för många år sedan. Den snygga fransmannen med de lekfulla ögonen och den ovanligt stora munnen. Honom som hon bara bytte några ord med på den kända nattklubben innan hon var tvungen att gå tillsammans med sitt sällskap. Hon tänkte fortfarande på honom ibland, undrade vem han var och hur han hade det. "Kunde inte vår hjältinna åka till Paris en weekend och stöta ihop med honom?" tänkte hon och tog fram julklappsdatorn och började skriva.