Själ, skäl, stjäl - dagens skrivpuff

Klockan var över elva när hon och Kalle äntligen var klara på jobbet den söndagskvällen. Det nya systemet skulle sjösättas på måndagen och på fredagen när de gått hem hade allt varit under kontroll – eller snarare sett ut att vara det. På lördag morgon hade chefen ringt och sagt att det var kris, och då var det bara att infinna sig med omedelbar verkan, trots både sömnbrist och en lätt huvudvärk efter fredagens after work. Sedan hade de suttit där, med undantag av en kort sovpaus natten innan. Inte en själ syntes till på stadens gator, och de promenerade tysta sida vid sida en lång stund innan Kalle sa ”ja, nu har vi verkligen gjort skäl för brödfödan”. ”Synd bara att vi inte har övertidsersättning” svarade hon, och fortsatte ”Men jag lär i alla fall ta upp det i lönesamtalet, det är ju inte första gången precis”. ”Så typiskt att det alltid ska vara vi också. Bara för att vi bor i stan” sa Kalle. ”Ja, och för att vi inte har familjer som det går ut över”, sa hon. ”Nä, och i den här takten lär det väl inte bli någon familj för någon av oss heller. Man har ju knappast tid att träffa någon så mycket som vi jobbar” sa Kalle.
”Jag ska faktiskt säga till chefen nästa gång att han bestjäl mig på chansen att träffa min blivande man när han tvingar mig att jobba helg” sa hon. Kalle svarade ”Ha ha, ja, gör du det. Jag ska säga att jag inte kan komma för att jag ska ut på krogen och träffa mamman till mina barn”. De tittade på varandra och skrattade åt det absurda i vad de just sagt. Det var inte precis något man kunde säga till chefen, om man ville ha jobbet kvar.
”Det är så orättvist bara” sa hon. ”Ja. Stackars oss” sa Kalle. ”Ja, här bor ju jag, sa hon. Vi ses imorgon då, nice and early!” ”Det gör vi” sa han och gav henne en kram, innan han gick vidare den korta sträckan hem till sitt.