Skit också, tänkte Lotta när hon såg sig i spegeln den lördagmorgonen. Hur sjutton skulle hon kunna dölja det stora sugmärket hon hade på halsen? Mamma var redan emot hennes förhållande och detta skulle knappast öka chanserna att hon gick med på att Kalle skulle få sova över. Hon provade att sminka över det. Tog mammas svindyra foundation och klämde ur en stor klick. Smetade på. Lät torka. Tog ett till lager. Upprepade proceduren. Suckade. Nu hade hon en stor brun fläck istället. Mamma skulle såklart fråga varför. Hon tänkte att om hon målade hela ansiktet så skulle det synas mindre. När inte det heller gav önskat resultat bestämde hon sig för att det fick bli polotröja.
”Varför har du polo på dig? Det är ju mitt i sommaren!” sa mamma när Lotta satte sig vid det dukade frukostbordet ute i trädgården. ”Och hur ser du ut? Du är alldeles flammig i ansiktet!”
”Fan vad du tjatar, morsan!” röt hon, tog med sig en ostfralla och sprang tillbaka till sitt rum.
Hon hörde att mamma började gråta men hon hade inte tid att bry sig om det just då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner man igen sig eller? Snacka om att bli desperat. Tycker synd om både mor och dotter. Bra beskrivet.
SvaraRaderaHåller med Ethel.
SvaraRaderaNostalgifaktorn är mycket stor.
tror mamma behöver bearbeta sin egen ungdom/malix
SvaraRaderaInte så enkelt att vara ung och på väg in i vuxenvärden.Fint beskrivit.
SvaraRaderaDirekt från verkligheten. Bra skrivet.
SvaraRaderaHär har mamma problem, det är uppenbart inte första gången hon klankar och tjatar på sin dotter. Torka tårarna och lägg upp en strategi är min uppmaning till henne. Att falla in i gamla beteendemönster löser inga relationsproblem, allra minst med tonåringar.
SvaraRaderaBra fångat och beskrivet, direkt ur vardagen.