Skrivpuff - om välgörenhet

Jag skulle behöva er välgörenhet idag... Jag har tappat min kreativitet! Jag tar tacksamt emot alla bidrag. Valfri mängd och form.

En kortfattad skrivpuff - Fem ord på H

Hon hade lagt sig ner på bryggan och lät handen glida fram och tillbaka genom det iskalla vattnet. Havet hade en speciell plats i hennes hjärta och det var alltid dit hon gick när hon behövde tänka.
”Hej” hörde hon en röst som sa ”jag hoppades hitta dig här”. Hon drog åt sig handen, snurrade runt och var nära att ramla över bryggkanten. Hon kände sig lite dum medan hon ograciöst kom på fötter. De började skratta båda två. Hon kände instinktivt att hon äntligen träffat någon med samma slags humor som hon.

(kan ni gissa de fem orden?)

Dagens utmaning - om premiärnärver

Hans största skräck var att börja skratta. Att få en riktig skrattattack på fel ställe och inte kunna sluta. Fel ställe förresten, det fanns inget rätt ställe i den här uppsättningen. Det var en riktigt tragisk historia och det fanns absolut inget att skratta åt. Möjligen hans motspelerskas totala brist på talang. Han retade sig något fruktansvärt på henne. Det var något så löjligt över hela hennes person. Och pjäsen var egentligen ganska kass. Publiken skulle säkert gå i pausen. Usch, varför utsätter jag mig för det här, tänkte han och undrade om han kommit ihåg att ta sin tablett idag.

Skrivarkurs och ny motivation

Började min skrivarkurs igår och det var fantastiskt inspirerande! Nu gäller det att komma igång med skrivandet på allvar, vi ska skicka in texter inför varje tillfälle.

Hinner inte med någon puff idag, är i Stockholm på möte hela dagen.

Känner hur bloggen och kursen ger mig ny energi och motivation som hjälper mig mycket på jobbet också!

Dagens skrivpuff - om att veta

Hon visste att det skulle bli såhär. Igen. Precis på samma sätt som förra sommaren, och i julas också för den delen. Det var alltid såhär när en semester skulle planeras. Hon började i god tid, kanske 3-4 månader innan. Hon frågade vad han tänkt sig och kom med förslag på hur tiden kunde delas mellan familj och vänner, på hans och hennes sida. ”Mm, det låter bra”, sa han. Hon började titta på de biljetter som skulle bokas, och pratade med vänner om vilka datum det passade att träffas. Det var alltid ett evigt pusslande. Hon frågade honom vad hon tyckte om förslagen, om han själv hade andra förslag. Om hon glömt något. Om det var något annat han ville göra. ”Det ser bra ut”, sa han. När det var dags att boka biljetterna ringde hon honom för att dubbelkolla. ”Då bokar jag de här biljetterna då” sa hon. ”Nej”, sa han, ”det går inte, jag ska iväg med grabbarna och segla den veckan”. Hon visste att det skulle bli så här. Men ändå förvandlades hennes hjärta till en stor, tung sten.

Fiji time

Klurade på varför mina inlägg visade så konstiga tider. Några gick jag in och ändrade tiden på manuellt, sen bestämde jag mig för att gå till botten med problemet. Efter att ha kollat runt bland olika inställningar visade det sig att min tidszon var inställd på Stillahavstid!
Lite lustigt iom att jag nyligen var på Fiji på bröllopsresa. Men då hade jag inte startat bloggen, och jag hade inte datorn med mig. Då fick jag en anledning att drömma mig tillbaka än en gång... Lycka!

Att samsas

Dagens utmaning: skriv om att samsas

De två syskonen satt i baksätet i föräldrarnas Volvo. Det var många år sedan de senast delade ett baksäte. De var nu 27 och 29 år, och bodde i varsin stad, på varsin kust. De skulle åka till morfar i Skåne med anledning av hans 80årsdag.

Ingen av dem trivdes med den person de blev när syskonet var med. De blev båda till sämre versioner av sig själva. En försökte överglänsa sitt syskon med historier från sitt lyckade yrkesliv, med tysta referenser till syskonets alternativa karriär. En drog outtröttligt upp gamla misstag syskonet gjort och skrattade ett skratt som möjligen skulle kunnat passera som hjärtligt av en utomstående.

Kan ni inte hålla sams där bak, nu är vi snart framme och ni får inte låta morfar höra er bråka.
Vi bråkar inte! Sa de, plötsligt i samförstånd. De tittade på varandra och skrattade med hjärtat.

En annan sorts utmaning

Idag när jag skrivit utmaningen (jag skriver dem i ett separat dokument först) blev jag feg och vågade inte klippa in den här i bloggen! Anledningen var att jag inspirerats av någon i min närhet när jag skrev och tänkte att om personen känner igen sig så kanske det kunde vara känsligt.
Det ser jag som en stor utmaning i sig. Om jag faktiskt skriver en bok i framtiden så kommer ju en hel del stoff vara baserat på händelser ur verkliga livet. Någon kanske (med rätta eller felaktigt) känner igen sig och blir jättesur. Om jag har inspirerats av ett par olika personer och slagit ihop dem till en karaktär i boken och sedan lagt till eller dragit ifrån för att spetsa till det, så kanske någon i min närhet tror att det är så jag uppfattar honom eller henne.

Jag är nyfiken på att höra era tankar om denna "igenkänningsproblematik".

Utmaningen var egentligen att skriva om att göra ett undantag. Nu blev detta en text om en utmaning istället. Men jag gjorde ju faktiskt ett undantag iom att jag inte publicerade dagens utmaning. Även om det kanske är för tidigt att prata om någon regel - jag har ju inte bloggat så länge!

Dagens utmaning - skriv om att skvallra!

Nu när jag ändå var inne kunde jag inte låta bli dagens utmaning.

”Jag ska berätta en sak för dig. Men du måste LOVA att inte berätta det för någon. Inte ens för Kalle. För jag har nämligen lovat Pernilla att inte berätta detta för någon.”
Mia funderade någon hundradels sekund. Vad skulle hon välja? Gotta sig i det smaskiga skvallret, och sedan inte kunna berätta det för Kalle som hon delade allt med. Hon visste ju av erfarenhet hur jobbigt det var att behöva undanhålla saker för Kalle. Berättade hon det inte skulle hon gräma sig hela kvällen. Och att berätta skulle innebära ett brutet förtroende mot Anna. Men vaddå, Anna hade ju redan brutit förtroendet mot Pernilla. Så vad var skillnaden egentligen?
”Ja, berätta! Jag lovar” sa Mia. Usch, nu var hela lördagkvällen förstörd.

Kreativitet!

Trots att jag känner mig ruskigt kreativ idag har jag inte hunnit med någon utmaning!
Dagen stora projekt var att rensa ur både köksskåp och garderober. Utöver det har jag hunnit med att:
- läsa en kompis första utkast till en bok - så bra och inspirerande!
- prata med en annan kompis som gått skrivarkurser tidigare, men som nu fokuserar mer på att måla. Vi pratade en hel del om just kreativitet - att när man tar sig för en sak (t.ex. att börja skriva eller fota) vill man gärna börja med något annat också. Precis så känner jag nu. Jag vill gå målarkurs och fotokurs också, men tror inte att jag hinner. Inte just nu, men kanske sen!
- leta efter en minidator. Vill ha en som jag kan ha med mig överallt så att jag kan skriva ner mina tankar och idéer.
- Laga och äta en god middag tillsammans med maken.
Det har varit en bra dag!

Dagens utmaning - skriv om ett ärr

Ärret börjar strax nedanför halsgropen, och sträcker sig hela vägen till naveln. Det är inte särskilt brett, det är nästan helt rakt, och den starka rödblå färgen har på senare år blivit mer åt det rosa. Egentligen tycker hon om sitt ärr. Hon var ju så sjuk den där gången och efter operationen har hon aldrig haft några problem med hälsan. För henne representerar ärret något bra. Men ändå tycker hon inte om att visa det. Många blir skrämda av hennes ärr. Särskilt killar. Konstigt, tänker hon där hon står framför spegeln. För hade ärret suttit på en kille hade det säkert ansetts coolt och läckert. Hon drar en djup suck. Sedan ler hon. Hon tar på sig sin finaste topp, den med den snygga urringningen.

Positiv feedback

Igår var det flera kompisar som hörde av sig till mig med glada tillrop. Det visade sig att jag är långt ifrån ensam i bekantskapskretsen om att vilja skriva. Några har gått kurser och andra blev inspirerade av att jag anmält mig och ville också gå. Kul! Förhoppningsvis kan vi peppa varandra, och läsa varandras texter när vi kommit så långt!

Plats på skrivarkursen, och dagens utmaning

Jaaaaa! Jag fick plats på skrivarkursen som börjar nästa vecka! Skriv novell och roman heter den. http://www.folkuniversitetet.se/templates/Arr.aspx?id=161929&LeftMenuPageId=160815
Tänk att vissa saker kan gå så fort att få till. Från att jag läste ett blogginlägg igår om någon som skulle gå en skrivarkurs, till att jag själv är anmäld till en, och dessutom har startat en blogg. Idag har jag pratat med min goda vän I som även hon när en författardröm. Kanske kan vi än en gång bli ett sådant vinnande team som vi var när vi skrev vår D-uppsats.

Och dagens utmaning är… skriv om att vara blyg!

Hon var en sådan som gick så nära väggen som möjligt i skolans korridorer. Så nära att hon och väggen nästan smälte ihop och blev ett. Hon pratade inte med någon, och ingen pratade med henne. Han visste knappt vem hon var, trots att de gått i samma klass i flera år. När han träffade henne på bussen ett par år senare och frågade hur det var rodnade hon och stammade fram ett ”bra”. Nu, nästan femton år efter att de gått ut skolan kom han ofta på sig själv med att tänka på henne. Han undrade hur det varit om han tagit sig tiden, och kanske framför allt haft modet, att lära känna henne. Såhär i efterhand tyckte han att hon faktiskt varit den som var mest intressant. Hon, och inte alla de andra flickorna som tävlat om hans gunst i alla år. Tänk om han vågat anta utmaningen att få henne att inte vara så blyg längre. Hur hade hans liv sett ut idag då?

Hurra, jag skriver!

Detta är mitt första inlägg i min första blogg!

Varför nu? Jo, för det är först idag jag ser en anledning till att ha en blogg. Kanske har jag inte haft någon önskan att dela med mig av var jag har haft för mig i mitt liv - eller kanske har jag inte trott att någon skulle vara intresserad. Eller kanske har jag inte vetat vad jag skulle skriva om. Men nu! Nu vet jag vad jag ska skriva om! Jag ska skriva om att skriva.

Jag har alltid tyckt om det skrivna språket. I skolan älskade jag att skriva uppsatser, och jag hade inga problem att formulera mig. Däremot hade jag ibland svårt att hitta på en riktigt bra och spännande historia (tyckte iallafall min fröken). I mitt arbete skriver jag en del, men det är på ett helt annat sätt. Jag har ofta retat mig på att många har en sådan slapp inställning till det skrivna språket. "Det är inga romaner vi ska skriva" har jag ofta fått höra när jag kommenterat på texter som ska presenteras på konferenser eller på internet. Texterna har inte varit det centrala. Budskapet har varit det viktiga, inte hur det uttrycks. Nu känner jag att jag vill ge det skrivna språket utrymme i mitt liv. Jag vill utveckla min förmåga att uttrycka mig i skrift på ett sätt som gör att andra vill läsa. På lång sikt är mitt mål att skriva en bok. Det är något som legat och grott i mitt bakhuvud under flera år. Nu vågar jag för första gången säga det högt!

För att komma igång har jag tagit tre steg: Anmält mig till en kurs på skrivarakademin, startat den här bloggen och bestämt mig för att anta de dagliga utmaningarna på Skrivpuff http://skrivpuff.blogspot.com/.

Önska mig lycka till :-D