Det var det värsta ljudet hon visste och idag kom det onödigt tidigt. Det var väl inte själva ljudet i sig, hon bytte ofta melodi, utan mer företeelsen som sådan. Just den trudelutt hon hade nu var egentligen inte särskilt lyckad, tänkte hon, särskilt inte i kombination med det irriterande burrande ljudet när mobilen hoppade omkring på bokens hårda pärm. När hon trevade med handen för att göra slut på oljudet råkade hon istället knuffa till boken så att mobilen åkte i golvet med en duns. Ingen särskilt hög duns men tillräcklig för att huvudvärken skulle göra sig påmind. Både melodin och burrandet slutade hur som helst tvärt. ”Där fick du, din människoplågare!” sa hon högt i riktning mot mobilen. Hon tänkte på hur skönt det skulle vara med en mobilfri dag. Att slippa alla samtal från gnälliga kunder. ”Du får ligga kvar där idag, ensam och avstängd!”
Efter en snabb dusch och en dubbel treo var hon redo för en ny dag. Självklart fick mobilen följa med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mycket bra skildrat om hur jobbiga mornarna är med mobilens påminnelse,fast vi inte vill leva utan den senare under dagen.
SvaraRaderaHåller med, har känt samma känsla åtskilliga gånger. Som sagt, det är inte ljudet i sig utan vad det symboliserar.
SvaraRaderaJättebra skildrat, den här mosiga morgonkänslan när man helst av allt skulle vilja ligga kvar.
SvaraRaderaEtt ljud som kräver att man börjar dagen med två treo. Hm. Gillar texten
SvaraRaderaVilken bra text så här i dessa tider när man inte alls förstår hur dagen ska förlöpa om man råkat glömma sin mobil hemma. Knepigt hur det kan bli...
SvaraRadera