Han orkade inte längre. Orkade inte göra sina uppgifter på jobbet. Orkade inte säga till kollegan som spelade musik för lågt för att han skulle kunna höra men tillräckligt högt för att störa hans arbetsro. Orkade inte hämta kaffe fast han var kaffesugen. Orkade inte gå på toa utan väntade tills det blev panik. Orkade inte gå på lunch och när han sedan var vrålhungrig hade lunchställena stängt. Orkade inte tända lampan som någon släckt på vägen ut, utan att lägga märke till att han fortfarande satt vid sitt skrivbord. Orkade inte gå hem.
Från att ha varit den som var mest aktiv på firman, som alltid hade fullt upp och aldrig klagade när långa dagar och helgjobb krävdes hade han blivit totalt passiv. Det var inte fråga om att slå av på takten längre, som han tidigare ofta fått höra att han behövde göra. Nu kände han inte igen sig själv längre. De andra kände inte heller igen honom. Men ingen frågade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sorlig berättelse, så okänsliga medmänniskor.
SvaraRaderaBra skrivet blir rytm i upprepningarna av "orka".
SvaraRaderaDet är ofta så det tyvärr kan bli i arbetslivet.
Bra story. Man gillar huvudpersonen. Vill veta mer om honom. Hur det blev sådär. Vilka han hade i sin omgivning. Vad det var för jobb. Bra att lyckas skapa en sån lust att läsa mer på såpass få rader. Petimeterkommentar: Jag har lite svårt att läsa meningen som börjar "Det var inte fråga om...", kanske hade känts mer naturligt att vända på den och skriva "Han hade tidigare ofta fått höra att han behövde slå av på takten, men det var inte fråga om det längre".
SvaraRadera