Skrivpuff - om att ha en låtsaskompis

Det är som att ha en låtsaskompis, fast inte på det klassiska sättet. Hon pratar med låtsaskompisen, men förväntar sig inga svar. I början var hon orolig över att hon börjat prata med sig själv. Sedan började hon se det som att hon pratar med någon, en kompis, det känns mer normalt. Ibland skriker hon åt låtsaskompisen, ibland sjunger hon för den, ibland pratar hon med den om vad hon önskar att hon sagt eller gjort i olika situationer. Enstaka ord eller långa utläggningar. Ibland pratar hon med låtsaskompisen i telefon. Hon är inte alltid medveten om att hon gör det, men när hon ser att folk tittar konstigt på henne så vet hon att det är kompisen hon talar med. Hon har långt hår så folk borde inte kunna avgöra om hon har hörsnäcka eller inte. Kanske skulle hon börja gå runt med hörsnäcka hela tiden, för säkerhets skull? Ifall hon vill prata med kompisen, eller ifall någon annan ringer? ”Sa du något” kan hon ibland få höra, till exempel när hon hälsar på sin mamma. ”Nej, jag nynnade på en låt”, brukar hon svara då. Eller ”ja, jag pratade i telefon” eller ”jag råkade slå i tån så jag svor lite”. Hon är glad att hon har kompisen. Det är skönt att alltid ha någon att prata med. Men ibland önskar hon sig en annan kompis, en som kan ge henne de svar hon söker. Hon börjar tröttna på sin egen röst.