Dagens skrivpuff - En ”hyllning” till november

Hösten kan vara vacker och färgglad. Den kan vara ett tillfälle att ta det lugnt, en ursäkt för att bara göra ingenting en dag. Den kan vara en tid för reflektion och drömmar, en chans att smälta vårens och sommarens upplevelser. Hösten kan också vara en nedräkning, en utförsbacke mot vad som verkar vara undergången. För varje regnig dag blir det mörkare, kallare, tristare. I november kulminerar det. Höstdepressionen lurar bakom senhöstkala träd, och finns gömd i sörjan av ruttna löv.
Idag, på årets värsta månads sista dag, hyllar jag mig själv som klarat ännu en höst, ännu en november. Rakryggad tar jag steget in i en vintermånad fylld av glögg, julstök och glad familjesamvaro.

Smultronstället - dagens skrivpuff

Det är knappt tio minuter kvar när man svängt av från stora vägen. Vägen är slingrig, smal och gropig på sina ställen. Den känns längre än den är, man måste köra långsamt. Ibland möter man en traktor, eller en lastbil som kört grus eller virke till någon granne. Kanske någon som bygger ut, som vill kunna njuta mer och oftare av platsen. När förstagångsbesökaren tror sig ha kört för långt är det en liten bit kvar, man svänger in på den privata vägen, över ett par vägbulor, förbi en samling färggranna brevlådor. Just före ännu en uppsättning brevlådor svänger man in på vägen med det vackra namnet. Näst längst in ligger det, smultronstället. Husets gråblå färg är vacker, smälter in fint och låter trädgårdens färger tala för sig själva. Redan från parkeringen ser man en skymt av havet, mer när träden tappat sina löv. På framsidans altan kan man njuta av morgonsolen och de vackra blommorna om sommaren. Altanen på husets baksida ligger skyddad från vind bakom en bergknalle. Där har många glada middagar intagits i kvällssolen. Från baksidan behöver man bara gå några meter upp på berget för att mötas av den mest fantastiska vy man kan önska.

Själ, skäl, stjäl - dagens skrivpuff

Klockan var över elva när hon och Kalle äntligen var klara på jobbet den söndagskvällen. Det nya systemet skulle sjösättas på måndagen och på fredagen när de gått hem hade allt varit under kontroll – eller snarare sett ut att vara det. På lördag morgon hade chefen ringt och sagt att det var kris, och då var det bara att infinna sig med omedelbar verkan, trots både sömnbrist och en lätt huvudvärk efter fredagens after work. Sedan hade de suttit där, med undantag av en kort sovpaus natten innan. Inte en själ syntes till på stadens gator, och de promenerade tysta sida vid sida en lång stund innan Kalle sa ”ja, nu har vi verkligen gjort skäl för brödfödan”. ”Synd bara att vi inte har övertidsersättning” svarade hon, och fortsatte ”Men jag lär i alla fall ta upp det i lönesamtalet, det är ju inte första gången precis”. ”Så typiskt att det alltid ska vara vi också. Bara för att vi bor i stan” sa Kalle. ”Ja, och för att vi inte har familjer som det går ut över”, sa hon. ”Nä, och i den här takten lär det väl inte bli någon familj för någon av oss heller. Man har ju knappast tid att träffa någon så mycket som vi jobbar” sa Kalle.
”Jag ska faktiskt säga till chefen nästa gång att han bestjäl mig på chansen att träffa min blivande man när han tvingar mig att jobba helg” sa hon. Kalle svarade ”Ha ha, ja, gör du det. Jag ska säga att jag inte kan komma för att jag ska ut på krogen och träffa mamman till mina barn”. De tittade på varandra och skrattade åt det absurda i vad de just sagt. Det var inte precis något man kunde säga till chefen, om man ville ha jobbet kvar.
”Det är så orättvist bara” sa hon. ”Ja. Stackars oss” sa Kalle. ”Ja, här bor ju jag, sa hon. Vi ses imorgon då, nice and early!” ”Det gör vi” sa han och gav henne en kram, innan han gick vidare den korta sträckan hem till sitt.

Om ett flertydigt ord - Banan (Dagens skrivpuff)

Trött som en åldrig blodhund släpade han sig ut i köket den söndagsförmiddagen. Han skulle vara tvungen att jobba ett par timmar, annars brukade han ägna sig åt en av sina favoritsysslor just på söndagsförmiddagarna, nämligen sömn. Han suckade vid anblicken av det annars stilrena köket, barbordet med granitskiva och höga stolar i skinn, mosaiken i gråtoner, det fina trägolvet. Nu var köket belamrat av tomburkar, överfulla askfat och tomma chipspåsar. Det krasade under hans toffelprydda fot när han trampade på en liten chipshög. Han slog på den högblanka espressobryggaren med en ljudlig suck och gick ut på altanen, där han hade utsikt över hundkapplöpningsbanan. Här hade de stått i går kväll, grabbgänget, med Guinness i händerna och tittat på några lopp, innan de tagit taxi in till en pub i Temple Bar. Kvällen hade blivit lång, och han tänkte att den där sista whiskyn hade varit ungefär lika välbehövlig som en spark där bak. Att man aldrig lärde sig. Han fyllde lungorna med stadsluft och gick in. Efter en dubbel espresso och en banan var han på banan igen. Han ringde jobbet och sa att han var på väg.

Modigt - eller trasigt?

Gomorron grabbar!
Hur är läget idag då? Hänger den och dinglar? Gööööött! Till höger eller vänster? Det är bra det, he he. Skönt med fredag va? Ni har väl tvättat er ordentligt till fredagsmyset? He he. Själv har jag på mig de raffiga underkläderna och har som ni märker inte sparat på lukta-gottet! Ha ha – SKOJA! Nu när man är gift kan man ju lägga undan de läckra undisarna, eller vad är det ni brukar säga? Bara sloggi för hela slanten nu vet ni!
Läste ni i tidningen om hon med silikonpattarna som hade sprängts förresten? Vilken jävla bimbo! Ha ha! Ja, ja - vill man vara fin får man lida pin, eller vad säger ni? Ja jag säger då det, man kan vara glad att man själv har fått så här schyssta lökar av naturen. Nej, nu måste jag gå och skita. Ni andra kan väl börja med mötet så länge?

Dagens skrivpuff - om skadeglädje

”Fasen också, att det ska vara så himla svårt. Jag får helt enkelt inte ihop tre träningstillfällen i veckan med jobb, hämtningar och lämningar på dagis, och så hushållsarbetet då”, sa Carina.
”Jag håller med. Och god mat och dryck vill man ju kunna unna sig, hur tråkigt skulle inte livet vara annars?” svarade Lena med en djup suck.

De två kvinnorna satt på Bishop’s Arms och njöt av varsin rökig whisky. De brukade träffas där en gång i månaden. Prata om allt och inget, sina män, vardagen, misslyckade dieter och självklart om gemensamma väninnor.

- Anita är så himla duktig. Hon tränar och ligger i. Fattar inte hur hon orkar!
- Och hur hon hinner! Fast, det är klart, hon har ju ingen kille
- Konstigt, hon som är så snygg. Hon följer visst den där LCHF-dieten också
- Men blir det inte tråkigt att leva som hon gör? Bara träning för hela slanten och ingen god mat
- Fast det är klart, jag skulle gärna ha hennes kropp
- Ja vem skulle inte det

De satt tysta en stund, doftade på sin whisky och tänkte på hur smal och snygg Anita var.

Lenas mobiltelefon avbröt deras avundsjuka dagdrömmar. ”När man talar om trollen” sa Lena. Anita berättade upprört att hon hade snubblat på body pump-passet och stukat foten.

”Hon skulle inte kunna träna på säkert en månad! Hon var helt hysterisk och sa att nu skulle hon säkert gå upp tio kilo” sa Lena.
”Stackars Anita”, sa de i kör, och skämdes över skadeglädjen som inte gick att hejda.

Dagens skrivpuff - om ett ljud

Det var det värsta ljudet hon visste och idag kom det onödigt tidigt. Det var väl inte själva ljudet i sig, hon bytte ofta melodi, utan mer företeelsen som sådan. Just den trudelutt hon hade nu var egentligen inte särskilt lyckad, tänkte hon, särskilt inte i kombination med det irriterande burrande ljudet när mobilen hoppade omkring på bokens hårda pärm. När hon trevade med handen för att göra slut på oljudet råkade hon istället knuffa till boken så att mobilen åkte i golvet med en duns. Ingen särskilt hög duns men tillräcklig för att huvudvärken skulle göra sig påmind. Både melodin och burrandet slutade hur som helst tvärt. ”Där fick du, din människoplågare!” sa hon högt i riktning mot mobilen. Hon tänkte på hur skönt det skulle vara med en mobilfri dag. Att slippa alla samtal från gnälliga kunder. ”Du får ligga kvar där idag, ensam och avstängd!”
Efter en snabb dusch och en dubbel treo var hon redo för en ny dag. Självklart fick mobilen följa med.

Dagens skrivpuff - skriv SOM ett fyrverkeri

Fin duk. Linneservetter. Liljor. Tända ljus. Roliga hattar. Snacks. Glitter strött på bordet. Glitter i folks ansikten. Glitter överallt! Glädje! Fest! Sköna vänner! Smällkarameller! Serpentiner, ballonger, flärpor! Och några visselpipor! Trerätters middag! Finbestick! Hummer! Serpentiner, confetti, snittar! Ett glas går i kras! MUSIK! CHAMPAGNE! NEDRÄKNING! TIO, NIO, ÅTTA, SJU, SEX, FEM, FYRA, TRE, TVÅ, ETT – GOTT NYTT ÅR! Dunder och knall! Sprakande färger! Glada skrik! Ett virrvarr av ansikten. Skratt, tårar, kramar, kyssar. En stunds tystnad.

Dagens skrivpuff - om att byta

Idag är en sådan dag då jag känner att jag vill byta bort en massa. En riktig bytar-dag. Hela dagen skulle jag vilja byta bort. Jag vill i efterhand byta nattens vridande och vändande, tankar och konstiga drömmar mot en härlig, lagom lång sömn med vackra drömmar.
Jag vill byta grävskopan utanför fönstret som idogt krossar asfalt mot höstgranna träd, gärna med en ekorre som hoppar mellan grenarna. Ösregnet och den tillhörande grå tjocka massan till himmel vill jag byta mot blått med små moln som man kan likna vid figurer. Lunchlådan med makaroner och köttfärssås får gärna ersättas med en räkmacka på Heaven 23. Mailen som inkorgen svämmar över av hade hellre fått innehålla spännande planer för framtiden än en massa tråkiga siffror. Utöver det hade skrivbordet gärna fått vara höj- och sänkbart, det hade inte gjort något om stolen varit bekväm, och den feta mjölken i kaffemaskinen vore det smutt om man kunde byta ut mot lättmjölk.

Dagens skrivpuff - om att maskera

Skit också, tänkte Lotta när hon såg sig i spegeln den lördagmorgonen. Hur sjutton skulle hon kunna dölja det stora sugmärket hon hade på halsen? Mamma var redan emot hennes förhållande och detta skulle knappast öka chanserna att hon gick med på att Kalle skulle få sova över. Hon provade att sminka över det. Tog mammas svindyra foundation och klämde ur en stor klick. Smetade på. Lät torka. Tog ett till lager. Upprepade proceduren. Suckade. Nu hade hon en stor brun fläck istället. Mamma skulle såklart fråga varför. Hon tänkte att om hon målade hela ansiktet så skulle det synas mindre. När inte det heller gav önskat resultat bestämde hon sig för att det fick bli polotröja.
”Varför har du polo på dig? Det är ju mitt i sommaren!” sa mamma när Lotta satte sig vid det dukade frukostbordet ute i trädgården. ”Och hur ser du ut? Du är alldeles flammig i ansiktet!”
”Fan vad du tjatar, morsan!” röt hon, tog med sig en ostfralla och sprang tillbaka till sitt rum.
Hon hörde att mamma började gråta men hon hade inte tid att bry sig om det just då.