Det gällde att ha en plan. En långsiktig strategi. Hur han skulle ta sig ur den taskiga sits han hamnat i på arbetsplatsen. Han hade blivit konstant förbigången, trampad på, missuppfattad och oschysst behandlad under i princip hela sin tid där. Han visste att han upplevdes som något av en kuf av kollegorna. Visst, han hade aldrig intresserat sig för mode och han var relativt tystlåten i jämförelse med de andra. Det kunde väl till viss del bero på att han inte hade något gemensamt med dem, och därför inte heller något att prata med dem om. Jag ska nog visa de jävlarna, tänkte han. Visa vem det är som är bäst när det verkligen gäller. Fasen vad de kommer känna sig grundlurade.
Han hade ofta lekt med tanken på att ställa till det rejält för dem, t.ex. sprida illasinnade rykten om deras fruar eller kanske till och med hälla något pikant bland kaffebönorna. Han hade hört talas om någon som bjudit hela avdelningen på space cake. Beställa hem 40 familjepizzor till deras fredagsmys kunde vara en annan festlig variant han hade föreställt sig.
Äh, fantasier i all ära. Det viktigaste var att komma till en arbetsplats där han passade in och folk förstod sig på honom. Där han kunde trivas. Det fick räcka som strategi. Att hitta den arbetsplatsen. Var den nu fanns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
gillade verkligen hans fantastiska fantasier - värt en hel roman bara det... men det var okej att han valde det lite mer verklighetsanpassade jobbytet.
SvaraRaderagillade också hans tankar, och hade gärna läst hur det gick.
SvaraRaderaJag förstår hur han känner det. Bra beskrivet.
SvaraRaderaDen platsen finns hos mig!:D Jag letar efter en ny kollega och prestigelöshet är en egenskap vi värderar högt, i kombination med arbetslust naturligtvis ;).
SvaraRaderaJag gillar ditt sätt att beskriva hans hämndlystna tankar och sedan det förnuftiga konstaterandet att så gör man inte.