Idag när jag skrivit utmaningen (jag skriver dem i ett separat dokument först) blev jag feg och vågade inte klippa in den här i bloggen! Anledningen var att jag inspirerats av någon i min närhet när jag skrev och tänkte att om personen känner igen sig så kanske det kunde vara känsligt.
Det ser jag som en stor utmaning i sig. Om jag faktiskt skriver en bok i framtiden så kommer ju en hel del stoff vara baserat på händelser ur verkliga livet. Någon kanske (med rätta eller felaktigt) känner igen sig och blir jättesur. Om jag har inspirerats av ett par olika personer och slagit ihop dem till en karaktär i boken och sedan lagt till eller dragit ifrån för att spetsa till det, så kanske någon i min närhet tror att det är så jag uppfattar honom eller henne.
Jag är nyfiken på att höra era tankar om denna "igenkänningsproblematik".
Utmaningen var egentligen att skriva om att göra ett undantag. Nu blev detta en text om en utmaning istället. Men jag gjorde ju faktiskt ett undantag iom att jag inte publicerade dagens utmaning. Även om det kanske är för tidigt att prata om någon regel - jag har ju inte bloggat så länge!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att leva i närheten av en författare, eller blivande sådan, leder oundvikligen till just detta resonemang. Det är ju mycket lättare att skapa en karaktär med en levande förebild men också att karaktären genom arbetet med boken skapar sig själv genom sina handlingar. Vid en eventuell utgivning får man naturligtvis poängtera detta och skriva att alla likheter med levande personer är ett rent sammanträffande även om det inte är helt sant. Skulle någon karaktär vara väldigt lätt igenkännlig gör man kanske klokt i att låta personen i fråga läsa manuset först och ändra de detaljer, om möjligt, som känns för personliga. Ett annat sätt är att byta kön, hudfärg, nationalitet på karaktären om det hjälper till att dölja den verkliga förebilden. Rent oprofessionella tankar från en puffare. Lycka till.
SvaraRaderaJag känner igen dilemmat, är just nu själv i en sån situation. Bra tips av Drumalex.
SvaraRaderaDessa funderingar går jag omkring med också. Första steget för mej har varit att göra min blogg offentlig. Jag har helt enkelt mejlat adressen till många jag känner och berättat att jag skriver en roman. Mest för min egen skull, för att jag ska vänja mej vid att det är på riktigt - DETTA ÄR INTE DAGBOK. För mej är det också nyttigt att inse att jag kommer inte kunna skriva en roman under egen identitet utan att folk i mitt liv kommer att reagera. Jag har aldrig varit en strömlinjeformad människa och mina relationer är präglade av det. Det lustiga är att jag tror att en del kommer att reagera fastän det inte är dem jag haft i åtanke. Jag har länge funderat på vilken solglasögonmodell jag ska välja, som är stor nog att gömma mej OM jag tar mej dit jag vill - ger ut en bok i eget namn. Vid det här laget har jag vuxit nån halv meter och tänker att så länge jag inte har en ond inre drivkraft till mitt skrivande, så ger jag mej själv tillåtelse att skriva fritt oavsett om folk blir arga/sårade.
SvaraRaderaRoliga och tänkvärda tankar ni har! Jag skrev nyligen en novell om en förskräcklig äkta man och lät min egen man läsa den. Han trodde att han var förebilden! Hur skulle jag kunna ana?! Han är så långt från novellkaraktären att tanken aldrig slagit mig.
SvaraRadera