En explosion - dagens skrivpuff

Inget hon gjorde var någonsin gott nog för honom. Hon kämpade med att lösa alla uppgifter i tid. Uppgifter som haglade över henne, sent och tätt, och förväntningar som ständigt ändrades. Hon gjorde vad hon kunde för att göra honom nöjd. När hon löst en snudd på omöjlig uppgift hade hon i början förhoppningsfullt gått in till honom och redogjort för sin bedrift. Bara för att få höra att han behövde den andra rapporten igår. Det var bara det att han aldrig hade nämnt den andra rapporten.
Hon fick ofta höra att hon inte kunde, inte var lämplig för, eller inte hade tillräcklig erfarenhet av olika saker. När hon föreslog kurser eller annan förkovring fanns inte tid eller pengar. Annars trivdes hon faktiskt ganska bra. Hon hade trevliga kollegor som uppskattade henne och hennes arbete. Det var bara han som tycktes oenig, vilket naturligtvis var synd då han var chefen och därmed den som satte hennes lön. Lön och lön förresten, en pinsam ursäkt för en lön. Hon funderade ofta på vad hon möjligen kunde ha gjort för att förtjäna hans brist på respekt för henne.
Hon visste det egentligen redan, men försökte intala sig själv att det inte var det. Hon hade vänligt men bestämt tackat nej till en invit från honom på julfesten förra året. Av respekt för hans fru, hade hon hävdat. Sedan dess hade det bara blivit värre. Det var egentligen inte bara hur han pressade henne på jobbet som var problemet. Det var sättet han tittade på henne och hon hade dessutom hört att han nämnt något om hennes kropp till en av de andra cheferna. Nu bar hon mest bylsiga kläder nu för att slippa undan blickarna. Och kjol var inte att tänka på. Hon visste att några av de andra kvinnorna på kontoret hade liknande problem med honom.
I över ett år hade hon gått omkring och mått dåligt över hur illa behandlad hon blivit av honom. Hennes självkänsla hade varit nedtryckt i skorna så länge att hon funderat på om det trots allt var henne det var fel på.
"Nu får det fan vara nog", tänkte hon plötsligt. Hon riktigt kände hur självkänslan tog sig upp ur skorna, fyllde henne med mod och styrka. På samma gång kom en mängd känslor över henne, det kändes som en explosion. En stark känsla av vrede. Oförrätt. Hämndbegär. Stridslystnad.
Hon gick med målmedvetna steg till hans kontor.
-Är du klar med rapporten? frågade han. Jag tyckte jag sa att jag behövde den igår. Jag har ett jävligt viktigt möte, fan, att man inte kan lita på sin personal!
-Nu räcker det! svarade hon. Jag är jävligt trött på hur du behandlar mig. Jag jobbar häcken av mig och det enda jag får tillbaka är en massa gnäll och en patetisk lön. Men nu är det slut med det. Jag vill byta jobb. Och du ska hjälpa mig.
-Va, ska jag? Varför skulle jag göra det? sa han och såg paff ut.
-Det finns ett jobb på ekonomiavdelningen som jag tänker söka, sa hon. Ge mig bra referenser. Om du inte vill att jag tar mig ett litet tjejsnack med din fru förstås? Eller jag kanske skulle prata med HR chefen. Hon skulle säkert vara intresserad av att veta hur du behandlar kvinnorna här på avdelningen. Du kommer väl ihåg vad som hände med Benny?
Nu var hon uppeldad, inget kunde stoppa henne. Hon förvånades av att hon varken darrade på rösten eller fick tårar i ögonen.
-Okej, okej! Ta det lugnt! Jag ska hjälpa dig, sa han. Jag ska prata med Micke på Ekonomi. Och du har ett fint betyg på ditt bord senast på fredag. Jag lovar.
-Okej, vad bra! Tack. Då är vi färdiga här, sa hon och gick mot dörren.
På väg ut vände hon sig om och sa:
-Och du, när jag nobbade dig den där gången så var det inte för att jag tyckte synd om din fru. Det var för att du luktar illa. For the record.
Hon vände sig igen och fortsatte ut genom dörren. Ett leende spred sig i hennes ansikte och en fantastisk känsla av revansch tog över efter de arga känslorna. I ögonvrån såg hon hur han med förbryllad min luktade under armarna och blåste i handen, som för att försöka känna sin egen andedräkt.
I det ögonblicket bestämde hon sig för att aldrig mer ta skit, inte av någon.
Det skålade de för senare den kvällen, när tjejgänget samlats på stamstället.