Dagens skrivpuff - om ett ödesdigert möte

”Jag sticker nu älskling, jag har ett möte som börjar redan klockan åtta” ropade Henrik utifrån hallen. ”Aha, något särkilt?” svarade Tina och tittade ut från köket. ”Nej, bara det vanliga, ett frukostmöte med information”. Efter ett par ordentliga pussar skyndade han iväg.

Den sortens möten brukade vara ganska tråkiga. Men fikat brukade vara gott och efteråt fanns det alltid något att skvallra med kollegorna om. Han gick med lätta steg mot jobbet med musik i lurarna. Han hade börjat promenera efter år av påtryckningar från nära, kära och sådana som inte behövde bry sig men ändå valde att lägga sig i. Alla tyckte det var onödigt att han tog bilen när det var så nära till jobbet. Och morgonpromenaderna hade visat sig göra honom piggare och han fick lite tid att lyssna på musik. Hans fru var inte särskilt förtjust i musik, och inte barnen heller faktiskt. Åtminstone inte den musik han tyckte om att lyssna på. Hans fru sa att den lille i magen inte heller gillade musik, att han blev orolig. Han kan väl inte höra något där inifrån, mumlade han för sig själv, men med ett leende på läpparna för han såg så mycket fram emot lillens ankomst. Det tog på krafterna ibland att leva ihop med tre tjejer.

Mötet visade sig inte vara ett vanligt möte, koncernens VD från Frankrike hade kommit dit, och det hörde inte till vanligheterna. Henrik hann inte utbyta några teorier med någon om varför de fått finbesök för han gick in igenom dörren prick 8 så det var bara att slå sig ner bland de andra.

”Vi har bestämt oss för att lägga ner verksamheten i Sverige”, sa Jean-Jacques. ”Vi behöver effektivisera och därför tycker vi att det är bättre att satsa mer på Frankrike och övriga Europa, där folk är villiga att jobba hårt. Ni får lön i två månader men får gå redan idag. Alltid tråkigt att behöva ge den här typen av besked, men ni presterar helt enkelt inte i linje med våra förväntningar. Ni kan börja packa ihop på en gång”.

När Henrik packade ihop sina saker tänkte han på hur sjutton det skulle gå nu. De hade just beslutat att hans fru skulle säga upp sig från sitt jobb och börja plugga efter mammaledigheten. Nu när det gick så bra för honom skulle hon äntligen få slippa den yrkesbana hon vantrivts med sedan starten och istället satsa på det hon verkligen ville.

”Ja ja, det är ju ett tag kvar. Det löser sig nog”, tänkte han och tog kartongen med det viktigaste från femton års arbete under armen.

Dagens skrivpuff - om att ha en långsiktig strategi

Det gällde att ha en plan. En långsiktig strategi. Hur han skulle ta sig ur den taskiga sits han hamnat i på arbetsplatsen. Han hade blivit konstant förbigången, trampad på, missuppfattad och oschysst behandlad under i princip hela sin tid där. Han visste att han upplevdes som något av en kuf av kollegorna. Visst, han hade aldrig intresserat sig för mode och han var relativt tystlåten i jämförelse med de andra. Det kunde väl till viss del bero på att han inte hade något gemensamt med dem, och därför inte heller något att prata med dem om. Jag ska nog visa de jävlarna, tänkte han. Visa vem det är som är bäst när det verkligen gäller. Fasen vad de kommer känna sig grundlurade.

Han hade ofta lekt med tanken på att ställa till det rejält för dem, t.ex. sprida illasinnade rykten om deras fruar eller kanske till och med hälla något pikant bland kaffebönorna. Han hade hört talas om någon som bjudit hela avdelningen på space cake. Beställa hem 40 familjepizzor till deras fredagsmys kunde vara en annan festlig variant han hade föreställt sig.

Äh, fantasier i all ära. Det viktigaste var att komma till en arbetsplats där han passade in och folk förstod sig på honom. Där han kunde trivas. Det fick räcka som strategi. Att hitta den arbetsplatsen. Var den nu fanns.

Hurra, jag skriver!

Detta är mitt första inlägg i min första blogg!

Varför nu? Jo, för det är först idag jag ser en anledning till att ha en blogg. Kanske har jag inte haft någon önskan att dela med mig av var jag har haft för mig i mitt liv - eller kanske har jag inte trott att någon skulle vara intresserad. Eller kanske har jag inte vetat vad jag skulle skriva om. Men nu! Nu vet jag vad jag ska skriva om! Jag ska skriva om att skriva.

Jag har alltid tyckt om det skrivna språket. I skolan älskade jag att skriva uppsatser, och jag hade inga problem att formulera mig. Däremot hade jag ibland svårt att hitta på en riktigt bra och spännande historia (tyckte iallafall min fröken). I mitt arbete skriver jag en del, men det är på ett helt annat sätt. Jag har ofta retat mig på att många har en sådan slapp inställning till det skrivna språket. "Det är inga romaner vi ska skriva" har jag ofta fått höra när jag kommenterat på texter som ska presenteras på konferenser eller på internet. Texterna har inte varit det centrala. Budskapet har varit det viktiga, inte hur det uttrycks. Nu känner jag att jag vill ge det skrivna språket utrymme i mitt liv. Jag vill utveckla min förmåga att uttrycka mig i skrift på ett sätt som gör att andra vill läsa. På lång sikt är mitt mål att skriva en bok. Det är något som legat och grott i mitt bakhuvud under flera år. Nu vågar jag för första gången säga det högt!

För att komma igång har jag tagit tre steg: Anmält mig till en kurs på skrivarakademin, startat den här bloggen och bestämt mig för att anta de dagliga utmaningarna på Skrivpuff http://skrivpuff.blogspot.com/.

Önska mig lycka till :-D