Skrivpuff - om att ha en låtsaskompis

Det är som att ha en låtsaskompis, fast inte på det klassiska sättet. Hon pratar med låtsaskompisen, men förväntar sig inga svar. I början var hon orolig över att hon börjat prata med sig själv. Sedan började hon se det som att hon pratar med någon, en kompis, det känns mer normalt. Ibland skriker hon åt låtsaskompisen, ibland sjunger hon för den, ibland pratar hon med den om vad hon önskar att hon sagt eller gjort i olika situationer. Enstaka ord eller långa utläggningar. Ibland pratar hon med låtsaskompisen i telefon. Hon är inte alltid medveten om att hon gör det, men när hon ser att folk tittar konstigt på henne så vet hon att det är kompisen hon talar med. Hon har långt hår så folk borde inte kunna avgöra om hon har hörsnäcka eller inte. Kanske skulle hon börja gå runt med hörsnäcka hela tiden, för säkerhets skull? Ifall hon vill prata med kompisen, eller ifall någon annan ringer? ”Sa du något” kan hon ibland få höra, till exempel när hon hälsar på sin mamma. ”Nej, jag nynnade på en låt”, brukar hon svara då. Eller ”ja, jag pratade i telefon” eller ”jag råkade slå i tån så jag svor lite”. Hon är glad att hon har kompisen. Det är skönt att alltid ha någon att prata med. Men ibland önskar hon sig en annan kompis, en som kan ge henne de svar hon söker. Hon börjar tröttna på sin egen röst.

Dagens skrivpuff - En ovanlig dag

Det var något som inte riktigt stämde, något som var annorlunda. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Redan när hon vaknade den här måndagen fanns den med henne, den ovanliga känslan, en hon inte kände igen. Den följde henne genom hela morgonproceduren, vid frukosten och i bilen på väg till jobbet. Den var med när hon utbytte hälsningsfraser med kollegorna, och när hon väntade på sin latte ur den nya, vansinnigt dyra kaffemaskinen. När hon slog på datorn och loggade in var den fortfarande kvar, också när hon gick igenom sin inkorg och dagens program. Det var en märklig känsla, men hon gillade den. Den fyllde henne med en lätt värme, hon såg i spegeln att kinderna fått färg och hon tyckte att ögonen såg lite extra blå ut. Dessutom var blicken annorlunda, det hon såg fick mer färg, både kontorsmiljön och naturen utanför såg vackrare ut än vanligt. Känslan spred sig till munnen och blev till ett leende. Inte ett brett fånleende, bara en liten krökning i mungiporna. Kollegorna föreföll henne också trevligare än vanligt. Hon tänkte tillbaka på helgen. Hon hade hunnit med mys på tu man hand med sambon, tjejmiddag hos bästa väninnan och söndagslunch hos föräldrarna med en långpromenad i höstsolen efteråt. Dessutom hade de hunnit med att ordna några småsaker i hemmet. Hon förvånades av att den vanliga trista känslan inte var närvarande, en av förlust, att helgen varit för kort, och att en hel tråkig vecka väntade. Bara den nya, obekanta känslan fanns där.
Hon satte igång med dagens uppgifter. Fortfarande med känslan närvarande. Det var inte en översvallande känsla, men en behaglig sådan. Plötsligt kände hon att det var såhär hon ville att det skulle kännas, hela tiden. Alltid.

Dagens utmaning - att slå av på takten

Han orkade inte längre. Orkade inte göra sina uppgifter på jobbet. Orkade inte säga till kollegan som spelade musik för lågt för att han skulle kunna höra men tillräckligt högt för att störa hans arbetsro. Orkade inte hämta kaffe fast han var kaffesugen. Orkade inte gå på toa utan väntade tills det blev panik. Orkade inte gå på lunch och när han sedan var vrålhungrig hade lunchställena stängt. Orkade inte tända lampan som någon släckt på vägen ut, utan att lägga märke till att han fortfarande satt vid sitt skrivbord. Orkade inte gå hem.

Från att ha varit den som var mest aktiv på firman, som alltid hade fullt upp och aldrig klagade när långa dagar och helgjobb krävdes hade han blivit totalt passiv. Det var inte fråga om att slå av på takten längre, som han tidigare ofta fått höra att han behövde göra. Nu kände han inte igen sig själv längre. De andra kände inte heller igen honom. Men ingen frågade.

Dagens utmaning - om att slå till

När Mia svängde in på Avenyn vid Götaplatsen tittade hon på klockan och såg att hon hade bråttom. Hon gick med raska steg längs Avenyn, skulle möta Kicki vid Kopparmärra. ”Shit, sen igen”, tänkte hon. När hon gick förbi en av klädkedjorna gjorde hon misstaget att titta in i skyltfönstret. Hon såg en jättefin kjol i sin favoritfärg, petrol-blå. ”Åhhhh, vad fin”, tänkte hon. Hon hade verkligen inte tid att gå in, men det var som om en osynlig hand tog tag i hennes höstkappa och drog henne in i butiken. Hon bad om hjälp att hitta kjolen i storlek M. 600 kostade den. Hon kunde inte bestämma sig för om det var billigt eller dyrt. Det var ganska billigt med tanke på att kvalitén såg ut att vara någorlunda, men ändå dyrt för att vara från den här kedjan. Pengar hade hon som vanligt ont om. Hon hann inte prova kjolen, då skulle hon bli alltför sen för Kickis toleransnivå. ”Jag tar den” sa hon. ”Är det öppet köp?”

Hon sprang mot Kungsportsplatsen med en konstig känsla av glädje och ångest på samma gång.

Dagens skrivpuff - om ett ödesdigert möte

”Jag sticker nu älskling, jag har ett möte som börjar redan klockan åtta” ropade Henrik utifrån hallen. ”Aha, något särkilt?” svarade Tina och tittade ut från köket. ”Nej, bara det vanliga, ett frukostmöte med information”. Efter ett par ordentliga pussar skyndade han iväg.

Den sortens möten brukade vara ganska tråkiga. Men fikat brukade vara gott och efteråt fanns det alltid något att skvallra med kollegorna om. Han gick med lätta steg mot jobbet med musik i lurarna. Han hade börjat promenera efter år av påtryckningar från nära, kära och sådana som inte behövde bry sig men ändå valde att lägga sig i. Alla tyckte det var onödigt att han tog bilen när det var så nära till jobbet. Och morgonpromenaderna hade visat sig göra honom piggare och han fick lite tid att lyssna på musik. Hans fru var inte särskilt förtjust i musik, och inte barnen heller faktiskt. Åtminstone inte den musik han tyckte om att lyssna på. Hans fru sa att den lille i magen inte heller gillade musik, att han blev orolig. Han kan väl inte höra något där inifrån, mumlade han för sig själv, men med ett leende på läpparna för han såg så mycket fram emot lillens ankomst. Det tog på krafterna ibland att leva ihop med tre tjejer.

Mötet visade sig inte vara ett vanligt möte, koncernens VD från Frankrike hade kommit dit, och det hörde inte till vanligheterna. Henrik hann inte utbyta några teorier med någon om varför de fått finbesök för han gick in igenom dörren prick 8 så det var bara att slå sig ner bland de andra.

”Vi har bestämt oss för att lägga ner verksamheten i Sverige”, sa Jean-Jacques. ”Vi behöver effektivisera och därför tycker vi att det är bättre att satsa mer på Frankrike och övriga Europa, där folk är villiga att jobba hårt. Ni får lön i två månader men får gå redan idag. Alltid tråkigt att behöva ge den här typen av besked, men ni presterar helt enkelt inte i linje med våra förväntningar. Ni kan börja packa ihop på en gång”.

När Henrik packade ihop sina saker tänkte han på hur sjutton det skulle gå nu. De hade just beslutat att hans fru skulle säga upp sig från sitt jobb och börja plugga efter mammaledigheten. Nu när det gick så bra för honom skulle hon äntligen få slippa den yrkesbana hon vantrivts med sedan starten och istället satsa på det hon verkligen ville.

”Ja ja, det är ju ett tag kvar. Det löser sig nog”, tänkte han och tog kartongen med det viktigaste från femton års arbete under armen.

Dagens skrivpuff - om att ha en långsiktig strategi

Det gällde att ha en plan. En långsiktig strategi. Hur han skulle ta sig ur den taskiga sits han hamnat i på arbetsplatsen. Han hade blivit konstant förbigången, trampad på, missuppfattad och oschysst behandlad under i princip hela sin tid där. Han visste att han upplevdes som något av en kuf av kollegorna. Visst, han hade aldrig intresserat sig för mode och han var relativt tystlåten i jämförelse med de andra. Det kunde väl till viss del bero på att han inte hade något gemensamt med dem, och därför inte heller något att prata med dem om. Jag ska nog visa de jävlarna, tänkte han. Visa vem det är som är bäst när det verkligen gäller. Fasen vad de kommer känna sig grundlurade.

Han hade ofta lekt med tanken på att ställa till det rejält för dem, t.ex. sprida illasinnade rykten om deras fruar eller kanske till och med hälla något pikant bland kaffebönorna. Han hade hört talas om någon som bjudit hela avdelningen på space cake. Beställa hem 40 familjepizzor till deras fredagsmys kunde vara en annan festlig variant han hade föreställt sig.

Äh, fantasier i all ära. Det viktigaste var att komma till en arbetsplats där han passade in och folk förstod sig på honom. Där han kunde trivas. Det fick räcka som strategi. Att hitta den arbetsplatsen. Var den nu fanns.

Första texten inskickad

Nu har jag skickat in min första text till skrivkursgänget. Kursen är varannan tisdag och på söndagen innan ska vi skicka in en text. Alla läser varandras texter i förväg. På kursen läser man upp sin egen text, sedan diskuteras varje text i en kvart. Jag har inte helt kommit på vad jag vill skriva om ännu så mitt första bidrag är en text som blev resultatet av en skrivövning. Vi fick fem ord och skulle skriva en berättelse som innehöll de fem orden, helst i den ordningen. Berättelsen skulle ha en början, en mitten och ett slut, som vi pratade om på kursen senast.
Spännande och nervöst att få höra vad de andra tycker!

Om att leka

Tänk om man var barn igen så man fick leka, tänkte hon när hon gick mot sin arbetsplats i regn och snålblåst. Visst, det kan man väl som vuxen också, men vad ska man leka då? Hon tänkte på barndomens lekar, och försökte minnas hur man gjorde. Mycket gick ut på fantasier. ”Vi leker att Kalle är kung och vi är två prinsessor som tävlar om vem som ska gifta sig med honom” var ett exempel. Så lekte man det och så var allting roligt. Så länge inte någon blev sur och gick hem förstås.

Hur svårt kunde det vara? Tänkte hon. Idag skulle hon ägna sig åt att leka, bestämde hon. Hon skulle leka att jobbet var det absolut härligaste stället att tillbringa tiden på. Festligt var det också. Massor med roliga lekkamrater. Som ett enda stort barnkalas med ballonger, bollhav och hur mycket korv med bröd och godis man ville ha.

Dagens skrivpuff - om att läka

Knäcken som nacken hade fått sig under den där vansinnesbåtfärden i full storm i somras borde hon såklart ha undersökt tidigare. Nu hade det nackonda spridit sig till både rygg och armar och dessutom fått sällskap av en molande huvudvärk.

Äntligen hade hon fått tummen ur och bokat en tid. På vägen dit kände hon sig riktigt glad. När hon kom fram möttes hon av ett stort hänglås och neddragna persienner. Receptionisten som svarade när hon ringde upp sa att ingången var runt hörnet… vilket hörn? ”Är du i Göteborg?” frågade receptionisten. ”Ja det är väl klart” svarade hon. ”Aha, för Kalle är i Stenungsund idag. Det måste ha blivit ett missförstånd”. Ridå!

Hon skrek en lång ramsa åt receptionisten och passade på att förklara att hela helgen var förstörd och att det var hennes fel och dessutom skulle hon stämma dem för missad arbetsinkomst.

Istället för att skynda sig till jobbet gick hon hem igen, slängde sig på sängen och drog täcket över huvudet och grät hämningslöst i säkert två timmar. Hela världen var emot henne. Till och med kiropraktorn. Buhuuuuu!

Verkligen moget. Det var nog mer än nacken som behövde läka.