Inspiration...

I London hade jag massor av inspiration och energi, jag gick och tänkte på mina karaktärer och vad de kunde tänkas hitta på hela tiden. Nu när jag är hemma känner jag tyvärr inte likadant... Trots det vackra vädret! Kanske för att det är annat som drar...när jag ändå är hemma "borde" jag en massa saker. Tvätta, städa, röja ur garderoben... Någon som har inspirationstips?

Skrivarvecka i London

Nu är jag tillbaka efter en härlig skrivarvecka i London, kurs och coaching med Ann Ljungberg. Full av ny energi och inspiration hoppas jag komma igång med mitt skrivande igen. Önska mig lycka till :-)

Balans - och skrivandet

För snart ett år sedan började jag skriva, jag startade den här bloggen och anmälde mig till en skrivarkurs. Jag började följa Anns skrivpuffar. Jag fick kontakt med andra med skrivardrömmar, både här på bloggen och på kursen. Jag gick en kurs i höstas och en i våras. Skrivandet tog en viktig plats i mitt liv, det blev en krycka, det fyllde ett tomrum. Under den här tiden handlade mycket om att skapa balans. Jag trivdes inte och behövde en förändring. Skrivandet hjälpte mig att söka, ventilera och drömma mig bort. Sen kom den förändring jag behövde. Nu är jag i den härliga positionen att jag kan säga att jag har balans i livet. Men vad händer då? Jag hinner inte skriva! Eller, jag vet inte, hinner jag inte, eller prioriterar jag det inte? Behöver jag det inte längre? Jag tackade nej till tredje skrivarkursen, det var jättejobbigt och de andra blev besvikna, men jag kände att tiden inte skulle räcka till. Jag har annat jag måste fokusera på. Men nu saknar jag skrivandet. När jag läste kompisens nystartade blogg idag väcktes känslan igen. Känslan av att något saknas. Känslan av att jag kanske inte helt och hållet har balans, trots allt.

Utmaning 2010:57 - Att vara efterfrågad

- Jag sökte ju fem jobb, och nu har jag fått erbjudanden från fyra av dem, sa, Jill.

- Åh vad roligt, GRATTIS! Vilket ska du välja? sa Lisa, på samma gång avundsjuk som imponerad.

Jill var otroligt snygg i sin specialbeställda, välsittande kostym. Mörkgrå, nästan svart. Under hade hon en starkt blå blus, som passade både med senaste modet och hennes ögon. Håret var glansigt som framsidan på ett modemagasin.

- Det är bara så typiskt, det är det femte jobbet jag helst vill ha. Jag hoppas ju på att det ska trilla in ett erbjudande därifrån också. Jag måste ju bestämma mig nu i veckan, och det vore ju retligt att tacka ja till ett av de andra, och sen få ett ja ifrån dem nästa vecka!

- Åh vilka lyxproblem du brottas med, sa Lisa, med spelad ironi. Lucky bitch, tänkte hon.

Jills telefon ringde. De utbytte förväntansfulla blickar - tänk om det var från önskejobbet?

Displayen visade att det var Marcus. De gapade båda två, skrek till av iver. Marcus var en lång, mörk, snygging som Jill varit intresserad av i evigheter. De hade varit på en date men sen hade han inte hört av sig. Förrän nu.

- Hej, jaså är det du, Marcus, sa Jill. Kan jag ringa dig lite senare? Jag är ute och tar en cocktail med Lisa, forsatte hon. Paus. Ok, då hörs vi senare. Hej.

- Vad sa han, vad sa han!? Berätta!

- Han sa att han ville bjuda mig på middag i helgen...

Jill vaknade genomsvettig, hon hade haft feber några dagar. Klockan var redan 11. Hon tittade på telefonen, inga missade samtal. Varken från Marcus eller något av företagen hon sökt jobb på.

Hon kollade mailen. Två meddelanden, båda med början "tack för din ansökan...". Hon gick ut i badrummet och tittade sig i spegeln, men tittade bort lika snabbt. Det var inte klokt vad risig hon såg ut, särskilt i håret.

- Klipp dig och skaffa dig ett jobb, sa spegeln. Hon var säker på att hon hörde det.

Utmaning 2010:52 - Portad

A: Hur sjutton lyckades du med det?

L: Ha ha haaa, jag dööööör!

A: Har de din bild bakom baren nu då?

T: Eller redan i entren? Ha ha!

På Fab fives traditionsenliga söndagsbrunch avhandlades denna vecka främst Milas mindre lyckade avslutning på fredagens after work. Hon hade varit där med ett gäng från studietiden och kvällen hade innehållit mer alkohol och studentikost manér än vad hon ville kännas vid såhär två dagar senare. Hon tyckte det var fruktansvärt pinsamt, men höll så god min hon kunde inför tjejerna.

M: Det är aldrig försent att bli portad för första gången, vet ni!

L: Ha ha, tänk att det tog 32 år!

A: Tur att det var på Excet, jag har ändå tröttnat på det stället.

T Tröttnat eller ej, hur som helst får vi hålla oss därifrån i fortsättningen.

J: Det var på tiden! Skål för en epok som gått i graven!

De fem glasen med bloody mary möttes i ett ljudligt klirr. Äntligen blev det läge att byta samtalsämne, tänkte Mila.

L: Åhh vad spännande Mila, nu börjar ju du på ditt nya jobb imorgon!

T: Ja, det är ju imorgon! Gud vad kul!

A: Det skålar vi för!
J: Då kan du inte bete dig hur som helst ute på krogen längre, ha ha!

M: Ja, imorgon börjar jag. Jippi! Men kan vi prata om någon annan än mig nu?

Utmaning 2010:46 - Glamour

Glamour läste hon på det blanka modemagasinets framsida. Hon uttalade ordet, smakade på det. Slöt ögonen. Vad betydde det? Visste hon det fortfarande? Livet som tvåbarnsmamma kändes inte särskilt glamouröst. Det gjorde inte jobbet på ICA Focus heller. När hade hon senast haft på sig en snygg klänning? Hon öppnade garderoben där kläderna trängdes. Längst in hängde klänningarna, vissa oanvända, andra sedan länge bortglömda. Den korta silverklänningen...

---------------------

- Ny klänning?
- Jepp!
- Snygg!
- Jag vet! Svindyr... Nu är taxin här!

Alla fyra killarna visslade när tjejerna klev in i taxin, båda med högklackade sandaler och nypedikurerade fötter. Självklart utan strumpbyxor. De kindpussades. "vi ska möta några kunder till mig på det nya stället på Jermyn Street" sa John.

"Of course sir" sa dörrvakten när John presenterade sig. "You're on the list". Vakten var klädd i mörk kostym och förbipasserande kunde inte ana att en exklusiv nattklubb fanns nedanför trappan. Members only.

- Klänningen känns inte så dyr längre... viskade Zita när hon såg en fantastisk vinröd Versaceklänning glida förbi med en pinnsmal tjej med mörkt, perfekt hår i.
De blev visade till ett bord där en magnumflaska Cristal redan stod i en ishink och väntade.
- Fasen vad najs, Cristal! sa Kia. De hälsade på Johns kunder, två engelsmän, en mörk och en ljus, båda i rosa skjortor under kostymen.
Zita och Kia utbytte blickar och funderade på hur länge de måste sitta vid bordet innan de kunde ta en runda och kolla om det fanns några andra spännande killar på stället. De drack snabbt ett par glas.
-Säg till John att vi bara går på damernas, sa Zita till en av killarna. John var djupt engagerad med något jobbsnack, och nästa flaska var redan på väg in.

---------------

"Det var tider det" tänkte hon för sig själv, log och suckade samtidigt. Hängde tillbaka klänningen. Slängde in en laddning tvätt i maskinen. Ikväll skulle sonen ha korvgrillning vid Delsjön med Mulle. Mannen och dottern skulle till farmor, och till dotterns stora förtjusning skulle de åka spårvagn.
Själv tänkte hon ta ett långt, varmt bad och läsa Glamour. I lilla London.

Utmaning 2010:33 - Ett nattjobb

Jobbet är som en natt.
Kontoret är som en brits med nackovänlig kudde.
Arbetsdagen är som sömnlöshet, en enda lång väntan.
Chefen är som en mardröm, som ångesten just när man vaknar, innan man inser att det bara var en dröm.
Fritiden är som en dag.
Mannen är en vacker dagdröm.
Vänner och familj är fågelkvitter och grönska.
Hemmet är sol och värme. Förutom i undantagsfall då det är snökaos.

Utmaning 2010:12 - En nykomling

"Äntligen, äntligen, ääääntligeeeen!" sjöng Mila, tog några danssteg med sin nya kostym i famnen innan hon tog på sig den och gjorde en piruett framför spegeln. Hon sminkade sig sparsamt, satte upp håret i en enkel men välvårdad tofs. Hon njöt när hon tog på sig de underbara stövletterna i grå mocka, och kysste den matchande handväskan innan hon flyttade över plånbok, paraply och necessär från den gamla. Hon hade spenderat en mindre förmögenhet på dagens outfit, hon hade fått låna pengar av mamma. Allt skulle vara perfekt första dagen. Nu när hon äntligen skulle få sin nystart, sitt drömjobb, efter en rad okvalificerade jobb där hon inte kommit till sin rätt.

På spårvagnen hade hon svårt att sitta still de få hållplatserna, hon liksom studsade på sitt säte. Den korta sträckan från hållplatsen till kontoret fick hon tvinga sig att gå långsamt, hon ville inte komma dit alltför tidigt.

......................................................

Conny, Jan-Erik och Uno åt fråkost i lugn och ro i fikarummet. Det var käckt att kunna stämpla in tidigt, sedan duscha och därefter äta i lugn och ro. Dagen gick så mycket snabbare då.

- Var det inte idag den där flicksnärtan skulle börja?
- He he, jo jag tror det. Undrar om hon är snygg?
- Vad fan har hon här att göra undrar jag? Kan hon något?
- Projektledare kallade hon sig visst. Hrmpf!
- Vad fan ska det vara bra för? Det har vi väl aldrig behövt hittills?
- Nej, jag har jobbat här i 20 år och det har minsann gått bra!

........................................................

- Hej! Jag heter Mila. Jag skulle träffa Lars. Jag börjar här idag.
- Välkomen! Jag heter Mary, sa receptionisten. Rakt fram, förbi fikarummet, första rummet till vänster.
- Tack!
- Kom förbi på lunchen så har jag ditt passerkort klart!

Förväntansfull och något nervös gick hon genom korridoren. I vitögat såg hon en sorglig samling män somn efter vad hon hörde ondgjorde sig över något eller någon. "Hoppas bara att jag inte ska jobba tillsammans med de gnällspikarna", tänkte hon och ryste till. Hon kände igen deras typ. Hon sträckte på sig och gick de sista stegen till chefens rum.

Utmaning 2010:11 - Att sätta ihop

M: Tack för en fantastisk helg tjejer!
A: Åh, tack själv, alltid lika trevligt.
J: Jag håller med. Riktigt lyckat!
T: Snacka om fullt ös.
L: Och det blev allt några nya nummer!

De förenades i en skrattsalva som fick varenda lattemamma att vända sig om, och flera ungar att börja skrika. Några killar tittade också intresserat.
De konstaterade att detta måste vara bästa brunchstället i stan, och bestämde sig för att ta samma ställe nästa söndag, förutsatt att de orkade släpa sig ur sängen. De kramades hej då. Ingen ville riktigt gå hem, de kom i tur och ordning på något att säga för att skjuta på uppbrottet. Tillslut blev det nödvändigt, de kramades igen och gick åt olika håll. Två och två de som skulle åt samma håll, Mila ensam på väg mot sitt. Alla vände sig om och vinkade.

Så snart de andra försvunnit ur synhåll kom söndagsångesten över henne. Den sköna känslan hon haft sedan hon var på väg till after worken i fredags kändes extremt avlägsen. Hon släpade benen efter sig, trots att det var kallt. Hon drog ner mössan långt för att inte bli igenkänd. Hon tänkte på bitarna i sitt liv som hon var nöjd med. Hur roligt hon och tjejerna hade, hur bra hon trivdes i lägenheten, hur gulliga föräldrar och syskon hon hade. Men hur hon än försökte kunde hon inte sätta ihop bitarna till en lycklig helhet. Det räckte inte.

Utmaning 2010:8 - Att sända ut signaler

Han menar det inte, intalar jag mig.
Han avser inte att sända mig de signaler som träffar likt tusen nålar, som gör mig kall och varm. Mest varm, men kall då jag anar att värmen inte är avsedd för mig.
Är han medveten om det?
Kanske vill han se mig lida, kanske vill han mig väl.
Hallucinerar jag?

Utmaning 2110:5 - att få dispens

Ge mig dispens

Ge mig en fribiljett, en presentcheck på en ledig dag. En dag utan tankar på det som tynger, en dag att slippa sitta fast i en vinkelvolt. Ge mig permission. En paus. Lyft bort kraven och ge mig glädjen, friheten. Livslusten. Ge mig känslan av att jag inte måste, även om jag vet att jag måste. Det måste alla, nästan. Ge mig en illusion, i alla fall.

Ge mig imorgon.

2009 års händelser

Ingen skrivpuff idag. Sammanfattar istället 2009 års händelser efter inspiration från Denise Rudbergs blogg:

Årets bedrift: Att jag klarade PMI-tentan. Att jag bara lipade lite i kyrkan när jag gifte mig.
Årets bittra: Jobbet
Årets bästa semester: Bröllopsresan :)
Årets nytillskott: Bästisens dotter. Min blogg.
Årets förlust: När bästisen med familj flyttade tillbaka till Australien :(
Årets fysiska förändring: Några extrakilon, några fler rynkor och några fler grå hår. Jippi ;)
Årets nya kändisförälskelse: Idol-Erik
Årets mest gåshudsframkallande låt: Kommer inte på någon… lyssnar för lite på musik!
Årets läsupplevelse: Hanne Vibeke Holst, Drottningoffret
Årets insikt: Att jag vill skriva! Skrivarkursen och bloggen satte guldkant på året.
Årets teve-besatthet: Som vanligt Desperate Houseviwes och Grey’s Anatomy!
Årets fest: Vårt bröllop

Utmaning 2010:3 - Kopiera

En blek kopia

Hon ville skriva men orkade inte, hittade ingen inspiration. Hur kunde hon när hon jämt var inomhus? Hon hade inte hittat på något trevligt sedan nyårsafton, som var flera veckor sedan. Eller, okej, det var bara några dagar sedan, men det kändes som veckor. Hon ville gå ut men hon drogs med en förkylning som vägrade ge med sig, och nu var det över 10 minusgrader ute. Hon läste böcker. Visst inspirerades hon av dem, men på något sätt kändes det som om hon kopierade när hon använde sig av av de idéer hon fick. Hon ville skriva i liknande stil som sina förebilder, men det fick absolut inte kännas som en kopia. "Hur som helst skulle det bli en blek kopia i så fall", påminde hennes inre kritiker henne om. "Det blir nog ingen författare av dig. Ingen kommer orka läsa dina tråkiga historier, så det är ingen idé att du försöker krysta fram några!" Självförtroendet verkade hon ha råkat slänga ut med julgranen och resterna av julmaten.

Men precis då kom den, inspirationen. I form av ett minne från en resa till Paris för många år sedan. Den snygga fransmannen med de lekfulla ögonen och den ovanligt stora munnen. Honom som hon bara bytte några ord med på den kända nattklubben innan hon var tvungen att gå tillsammans med sitt sällskap. Hon tänkte fortfarande på honom ibland, undrade vem han var och hur han hade det. "Kunde inte vår hjältinna åka till Paris en weekend och stöta ihop med honom?" tänkte hon och tog fram julklappsdatorn och började skriva.

En explosion - dagens skrivpuff

Inget hon gjorde var någonsin gott nog för honom. Hon kämpade med att lösa alla uppgifter i tid. Uppgifter som haglade över henne, sent och tätt, och förväntningar som ständigt ändrades. Hon gjorde vad hon kunde för att göra honom nöjd. När hon löst en snudd på omöjlig uppgift hade hon i början förhoppningsfullt gått in till honom och redogjort för sin bedrift. Bara för att få höra att han behövde den andra rapporten igår. Det var bara det att han aldrig hade nämnt den andra rapporten.
Hon fick ofta höra att hon inte kunde, inte var lämplig för, eller inte hade tillräcklig erfarenhet av olika saker. När hon föreslog kurser eller annan förkovring fanns inte tid eller pengar. Annars trivdes hon faktiskt ganska bra. Hon hade trevliga kollegor som uppskattade henne och hennes arbete. Det var bara han som tycktes oenig, vilket naturligtvis var synd då han var chefen och därmed den som satte hennes lön. Lön och lön förresten, en pinsam ursäkt för en lön. Hon funderade ofta på vad hon möjligen kunde ha gjort för att förtjäna hans brist på respekt för henne.
Hon visste det egentligen redan, men försökte intala sig själv att det inte var det. Hon hade vänligt men bestämt tackat nej till en invit från honom på julfesten förra året. Av respekt för hans fru, hade hon hävdat. Sedan dess hade det bara blivit värre. Det var egentligen inte bara hur han pressade henne på jobbet som var problemet. Det var sättet han tittade på henne och hon hade dessutom hört att han nämnt något om hennes kropp till en av de andra cheferna. Nu bar hon mest bylsiga kläder nu för att slippa undan blickarna. Och kjol var inte att tänka på. Hon visste att några av de andra kvinnorna på kontoret hade liknande problem med honom.
I över ett år hade hon gått omkring och mått dåligt över hur illa behandlad hon blivit av honom. Hennes självkänsla hade varit nedtryckt i skorna så länge att hon funderat på om det trots allt var henne det var fel på.
"Nu får det fan vara nog", tänkte hon plötsligt. Hon riktigt kände hur självkänslan tog sig upp ur skorna, fyllde henne med mod och styrka. På samma gång kom en mängd känslor över henne, det kändes som en explosion. En stark känsla av vrede. Oförrätt. Hämndbegär. Stridslystnad.
Hon gick med målmedvetna steg till hans kontor.
-Är du klar med rapporten? frågade han. Jag tyckte jag sa att jag behövde den igår. Jag har ett jävligt viktigt möte, fan, att man inte kan lita på sin personal!
-Nu räcker det! svarade hon. Jag är jävligt trött på hur du behandlar mig. Jag jobbar häcken av mig och det enda jag får tillbaka är en massa gnäll och en patetisk lön. Men nu är det slut med det. Jag vill byta jobb. Och du ska hjälpa mig.
-Va, ska jag? Varför skulle jag göra det? sa han och såg paff ut.
-Det finns ett jobb på ekonomiavdelningen som jag tänker söka, sa hon. Ge mig bra referenser. Om du inte vill att jag tar mig ett litet tjejsnack med din fru förstås? Eller jag kanske skulle prata med HR chefen. Hon skulle säkert vara intresserad av att veta hur du behandlar kvinnorna här på avdelningen. Du kommer väl ihåg vad som hände med Benny?
Nu var hon uppeldad, inget kunde stoppa henne. Hon förvånades av att hon varken darrade på rösten eller fick tårar i ögonen.
-Okej, okej! Ta det lugnt! Jag ska hjälpa dig, sa han. Jag ska prata med Micke på Ekonomi. Och du har ett fint betyg på ditt bord senast på fredag. Jag lovar.
-Okej, vad bra! Tack. Då är vi färdiga här, sa hon och gick mot dörren.
På väg ut vände hon sig om och sa:
-Och du, när jag nobbade dig den där gången så var det inte för att jag tyckte synd om din fru. Det var för att du luktar illa. For the record.
Hon vände sig igen och fortsatte ut genom dörren. Ett leende spred sig i hennes ansikte och en fantastisk känsla av revansch tog över efter de arga känslorna. I ögonvrån såg hon hur han med förbryllad min luktade under armarna och blåste i handen, som för att försöka känna sin egen andedräkt.
I det ögonblicket bestämde hon sig för att aldrig mer ta skit, inte av någon.
Det skålade de för senare den kvällen, när tjejgänget samlats på stamstället.

Dagens skrivpuff - En ”hyllning” till november

Hösten kan vara vacker och färgglad. Den kan vara ett tillfälle att ta det lugnt, en ursäkt för att bara göra ingenting en dag. Den kan vara en tid för reflektion och drömmar, en chans att smälta vårens och sommarens upplevelser. Hösten kan också vara en nedräkning, en utförsbacke mot vad som verkar vara undergången. För varje regnig dag blir det mörkare, kallare, tristare. I november kulminerar det. Höstdepressionen lurar bakom senhöstkala träd, och finns gömd i sörjan av ruttna löv.
Idag, på årets värsta månads sista dag, hyllar jag mig själv som klarat ännu en höst, ännu en november. Rakryggad tar jag steget in i en vintermånad fylld av glögg, julstök och glad familjesamvaro.

Smultronstället - dagens skrivpuff

Det är knappt tio minuter kvar när man svängt av från stora vägen. Vägen är slingrig, smal och gropig på sina ställen. Den känns längre än den är, man måste köra långsamt. Ibland möter man en traktor, eller en lastbil som kört grus eller virke till någon granne. Kanske någon som bygger ut, som vill kunna njuta mer och oftare av platsen. När förstagångsbesökaren tror sig ha kört för långt är det en liten bit kvar, man svänger in på den privata vägen, över ett par vägbulor, förbi en samling färggranna brevlådor. Just före ännu en uppsättning brevlådor svänger man in på vägen med det vackra namnet. Näst längst in ligger det, smultronstället. Husets gråblå färg är vacker, smälter in fint och låter trädgårdens färger tala för sig själva. Redan från parkeringen ser man en skymt av havet, mer när träden tappat sina löv. På framsidans altan kan man njuta av morgonsolen och de vackra blommorna om sommaren. Altanen på husets baksida ligger skyddad från vind bakom en bergknalle. Där har många glada middagar intagits i kvällssolen. Från baksidan behöver man bara gå några meter upp på berget för att mötas av den mest fantastiska vy man kan önska.

Själ, skäl, stjäl - dagens skrivpuff

Klockan var över elva när hon och Kalle äntligen var klara på jobbet den söndagskvällen. Det nya systemet skulle sjösättas på måndagen och på fredagen när de gått hem hade allt varit under kontroll – eller snarare sett ut att vara det. På lördag morgon hade chefen ringt och sagt att det var kris, och då var det bara att infinna sig med omedelbar verkan, trots både sömnbrist och en lätt huvudvärk efter fredagens after work. Sedan hade de suttit där, med undantag av en kort sovpaus natten innan. Inte en själ syntes till på stadens gator, och de promenerade tysta sida vid sida en lång stund innan Kalle sa ”ja, nu har vi verkligen gjort skäl för brödfödan”. ”Synd bara att vi inte har övertidsersättning” svarade hon, och fortsatte ”Men jag lär i alla fall ta upp det i lönesamtalet, det är ju inte första gången precis”. ”Så typiskt att det alltid ska vara vi också. Bara för att vi bor i stan” sa Kalle. ”Ja, och för att vi inte har familjer som det går ut över”, sa hon. ”Nä, och i den här takten lär det väl inte bli någon familj för någon av oss heller. Man har ju knappast tid att träffa någon så mycket som vi jobbar” sa Kalle.
”Jag ska faktiskt säga till chefen nästa gång att han bestjäl mig på chansen att träffa min blivande man när han tvingar mig att jobba helg” sa hon. Kalle svarade ”Ha ha, ja, gör du det. Jag ska säga att jag inte kan komma för att jag ska ut på krogen och träffa mamman till mina barn”. De tittade på varandra och skrattade åt det absurda i vad de just sagt. Det var inte precis något man kunde säga till chefen, om man ville ha jobbet kvar.
”Det är så orättvist bara” sa hon. ”Ja. Stackars oss” sa Kalle. ”Ja, här bor ju jag, sa hon. Vi ses imorgon då, nice and early!” ”Det gör vi” sa han och gav henne en kram, innan han gick vidare den korta sträckan hem till sitt.

Om ett flertydigt ord - Banan (Dagens skrivpuff)

Trött som en åldrig blodhund släpade han sig ut i köket den söndagsförmiddagen. Han skulle vara tvungen att jobba ett par timmar, annars brukade han ägna sig åt en av sina favoritsysslor just på söndagsförmiddagarna, nämligen sömn. Han suckade vid anblicken av det annars stilrena köket, barbordet med granitskiva och höga stolar i skinn, mosaiken i gråtoner, det fina trägolvet. Nu var köket belamrat av tomburkar, överfulla askfat och tomma chipspåsar. Det krasade under hans toffelprydda fot när han trampade på en liten chipshög. Han slog på den högblanka espressobryggaren med en ljudlig suck och gick ut på altanen, där han hade utsikt över hundkapplöpningsbanan. Här hade de stått i går kväll, grabbgänget, med Guinness i händerna och tittat på några lopp, innan de tagit taxi in till en pub i Temple Bar. Kvällen hade blivit lång, och han tänkte att den där sista whiskyn hade varit ungefär lika välbehövlig som en spark där bak. Att man aldrig lärde sig. Han fyllde lungorna med stadsluft och gick in. Efter en dubbel espresso och en banan var han på banan igen. Han ringde jobbet och sa att han var på väg.

Modigt - eller trasigt?

Gomorron grabbar!
Hur är läget idag då? Hänger den och dinglar? Gööööött! Till höger eller vänster? Det är bra det, he he. Skönt med fredag va? Ni har väl tvättat er ordentligt till fredagsmyset? He he. Själv har jag på mig de raffiga underkläderna och har som ni märker inte sparat på lukta-gottet! Ha ha – SKOJA! Nu när man är gift kan man ju lägga undan de läckra undisarna, eller vad är det ni brukar säga? Bara sloggi för hela slanten nu vet ni!
Läste ni i tidningen om hon med silikonpattarna som hade sprängts förresten? Vilken jävla bimbo! Ha ha! Ja, ja - vill man vara fin får man lida pin, eller vad säger ni? Ja jag säger då det, man kan vara glad att man själv har fått så här schyssta lökar av naturen. Nej, nu måste jag gå och skita. Ni andra kan väl börja med mötet så länge?

Dagens skrivpuff - om skadeglädje

”Fasen också, att det ska vara så himla svårt. Jag får helt enkelt inte ihop tre träningstillfällen i veckan med jobb, hämtningar och lämningar på dagis, och så hushållsarbetet då”, sa Carina.
”Jag håller med. Och god mat och dryck vill man ju kunna unna sig, hur tråkigt skulle inte livet vara annars?” svarade Lena med en djup suck.

De två kvinnorna satt på Bishop’s Arms och njöt av varsin rökig whisky. De brukade träffas där en gång i månaden. Prata om allt och inget, sina män, vardagen, misslyckade dieter och självklart om gemensamma väninnor.

- Anita är så himla duktig. Hon tränar och ligger i. Fattar inte hur hon orkar!
- Och hur hon hinner! Fast, det är klart, hon har ju ingen kille
- Konstigt, hon som är så snygg. Hon följer visst den där LCHF-dieten också
- Men blir det inte tråkigt att leva som hon gör? Bara träning för hela slanten och ingen god mat
- Fast det är klart, jag skulle gärna ha hennes kropp
- Ja vem skulle inte det

De satt tysta en stund, doftade på sin whisky och tänkte på hur smal och snygg Anita var.

Lenas mobiltelefon avbröt deras avundsjuka dagdrömmar. ”När man talar om trollen” sa Lena. Anita berättade upprört att hon hade snubblat på body pump-passet och stukat foten.

”Hon skulle inte kunna träna på säkert en månad! Hon var helt hysterisk och sa att nu skulle hon säkert gå upp tio kilo” sa Lena.
”Stackars Anita”, sa de i kör, och skämdes över skadeglädjen som inte gick att hejda.