En blek kopia
Hon ville skriva men orkade inte, hittade ingen inspiration. Hur kunde hon när hon jämt var inomhus? Hon hade inte hittat på något trevligt sedan nyårsafton, som var flera veckor sedan. Eller, okej, det var bara några dagar sedan, men det kändes som veckor. Hon ville gå ut men hon drogs med en förkylning som vägrade ge med sig, och nu var det över 10 minusgrader ute. Hon läste böcker. Visst inspirerades hon av dem, men på något sätt kändes det som om hon kopierade när hon använde sig av av de idéer hon fick. Hon ville skriva i liknande stil som sina förebilder, men det fick absolut inte kännas som en kopia. "Hur som helst skulle det bli en blek kopia i så fall", påminde hennes inre kritiker henne om. "Det blir nog ingen författare av dig. Ingen kommer orka läsa dina tråkiga historier, så det är ingen idé att du försöker krysta fram några!" Självförtroendet verkade hon ha råkat slänga ut med julgranen och resterna av julmaten.
Men precis då kom den, inspirationen. I form av ett minne från en resa till Paris för många år sedan. Den snygga fransmannen med de lekfulla ögonen och den ovanligt stora munnen. Honom som hon bara bytte några ord med på den kända nattklubben innan hon var tvungen att gå tillsammans med sitt sällskap. Hon tänkte fortfarande på honom ibland, undrade vem han var och hur han hade det. "Kunde inte vår hjältinna åka till Paris en weekend och stöta ihop med honom?" tänkte hon och tog fram julklappsdatorn och började skriva.
Välkommen tillbaka.
SvaraRaderaStoryn känns självupplevd.
Jag tror att skrivandet handlar om att skriva, trots att man ibland har dåligt självförtroende.
Man måste inte alltid prestera en topp text. Huvudsaken är att man producerar.
Sen kan man alltid redigera i efterhand.
En författare som jag pratade med uttryckte att det svåraste i författandet var att starta och att sluta.