Utmaning 2010:11 - Att sätta ihop

M: Tack för en fantastisk helg tjejer!
A: Åh, tack själv, alltid lika trevligt.
J: Jag håller med. Riktigt lyckat!
T: Snacka om fullt ös.
L: Och det blev allt några nya nummer!

De förenades i en skrattsalva som fick varenda lattemamma att vända sig om, och flera ungar att börja skrika. Några killar tittade också intresserat.
De konstaterade att detta måste vara bästa brunchstället i stan, och bestämde sig för att ta samma ställe nästa söndag, förutsatt att de orkade släpa sig ur sängen. De kramades hej då. Ingen ville riktigt gå hem, de kom i tur och ordning på något att säga för att skjuta på uppbrottet. Tillslut blev det nödvändigt, de kramades igen och gick åt olika håll. Två och två de som skulle åt samma håll, Mila ensam på väg mot sitt. Alla vände sig om och vinkade.

Så snart de andra försvunnit ur synhåll kom söndagsångesten över henne. Den sköna känslan hon haft sedan hon var på väg till after worken i fredags kändes extremt avlägsen. Hon släpade benen efter sig, trots att det var kallt. Hon drog ner mössan långt för att inte bli igenkänd. Hon tänkte på bitarna i sitt liv som hon var nöjd med. Hur roligt hon och tjejerna hade, hur bra hon trivdes i lägenheten, hur gulliga föräldrar och syskon hon hade. Men hur hon än försökte kunde hon inte sätta ihop bitarna till en lycklig helhet. Det räckte inte.