Balans - och skrivandet

För snart ett år sedan började jag skriva, jag startade den här bloggen och anmälde mig till en skrivarkurs. Jag började följa Anns skrivpuffar. Jag fick kontakt med andra med skrivardrömmar, både här på bloggen och på kursen. Jag gick en kurs i höstas och en i våras. Skrivandet tog en viktig plats i mitt liv, det blev en krycka, det fyllde ett tomrum. Under den här tiden handlade mycket om att skapa balans. Jag trivdes inte och behövde en förändring. Skrivandet hjälpte mig att söka, ventilera och drömma mig bort. Sen kom den förändring jag behövde. Nu är jag i den härliga positionen att jag kan säga att jag har balans i livet. Men vad händer då? Jag hinner inte skriva! Eller, jag vet inte, hinner jag inte, eller prioriterar jag det inte? Behöver jag det inte längre? Jag tackade nej till tredje skrivarkursen, det var jättejobbigt och de andra blev besvikna, men jag kände att tiden inte skulle räcka till. Jag har annat jag måste fokusera på. Men nu saknar jag skrivandet. När jag läste kompisens nystartade blogg idag väcktes känslan igen. Känslan av att något saknas. Känslan av att jag kanske inte helt och hållet har balans, trots allt.

Utmaning 2010:57 - Att vara efterfrågad

- Jag sökte ju fem jobb, och nu har jag fått erbjudanden från fyra av dem, sa, Jill.

- Åh vad roligt, GRATTIS! Vilket ska du välja? sa Lisa, på samma gång avundsjuk som imponerad.

Jill var otroligt snygg i sin specialbeställda, välsittande kostym. Mörkgrå, nästan svart. Under hade hon en starkt blå blus, som passade både med senaste modet och hennes ögon. Håret var glansigt som framsidan på ett modemagasin.

- Det är bara så typiskt, det är det femte jobbet jag helst vill ha. Jag hoppas ju på att det ska trilla in ett erbjudande därifrån också. Jag måste ju bestämma mig nu i veckan, och det vore ju retligt att tacka ja till ett av de andra, och sen få ett ja ifrån dem nästa vecka!

- Åh vilka lyxproblem du brottas med, sa Lisa, med spelad ironi. Lucky bitch, tänkte hon.

Jills telefon ringde. De utbytte förväntansfulla blickar - tänk om det var från önskejobbet?

Displayen visade att det var Marcus. De gapade båda två, skrek till av iver. Marcus var en lång, mörk, snygging som Jill varit intresserad av i evigheter. De hade varit på en date men sen hade han inte hört av sig. Förrän nu.

- Hej, jaså är det du, Marcus, sa Jill. Kan jag ringa dig lite senare? Jag är ute och tar en cocktail med Lisa, forsatte hon. Paus. Ok, då hörs vi senare. Hej.

- Vad sa han, vad sa han!? Berätta!

- Han sa att han ville bjuda mig på middag i helgen...

Jill vaknade genomsvettig, hon hade haft feber några dagar. Klockan var redan 11. Hon tittade på telefonen, inga missade samtal. Varken från Marcus eller något av företagen hon sökt jobb på.

Hon kollade mailen. Två meddelanden, båda med början "tack för din ansökan...". Hon gick ut i badrummet och tittade sig i spegeln, men tittade bort lika snabbt. Det var inte klokt vad risig hon såg ut, särskilt i håret.

- Klipp dig och skaffa dig ett jobb, sa spegeln. Hon var säker på att hon hörde det.

Utmaning 2010:52 - Portad

A: Hur sjutton lyckades du med det?

L: Ha ha haaa, jag dööööör!

A: Har de din bild bakom baren nu då?

T: Eller redan i entren? Ha ha!

På Fab fives traditionsenliga söndagsbrunch avhandlades denna vecka främst Milas mindre lyckade avslutning på fredagens after work. Hon hade varit där med ett gäng från studietiden och kvällen hade innehållit mer alkohol och studentikost manér än vad hon ville kännas vid såhär två dagar senare. Hon tyckte det var fruktansvärt pinsamt, men höll så god min hon kunde inför tjejerna.

M: Det är aldrig försent att bli portad för första gången, vet ni!

L: Ha ha, tänk att det tog 32 år!

A: Tur att det var på Excet, jag har ändå tröttnat på det stället.

T Tröttnat eller ej, hur som helst får vi hålla oss därifrån i fortsättningen.

J: Det var på tiden! Skål för en epok som gått i graven!

De fem glasen med bloody mary möttes i ett ljudligt klirr. Äntligen blev det läge att byta samtalsämne, tänkte Mila.

L: Åhh vad spännande Mila, nu börjar ju du på ditt nya jobb imorgon!

T: Ja, det är ju imorgon! Gud vad kul!

A: Det skålar vi för!
J: Då kan du inte bete dig hur som helst ute på krogen längre, ha ha!

M: Ja, imorgon börjar jag. Jippi! Men kan vi prata om någon annan än mig nu?

Utmaning 2010:46 - Glamour

Glamour läste hon på det blanka modemagasinets framsida. Hon uttalade ordet, smakade på det. Slöt ögonen. Vad betydde det? Visste hon det fortfarande? Livet som tvåbarnsmamma kändes inte särskilt glamouröst. Det gjorde inte jobbet på ICA Focus heller. När hade hon senast haft på sig en snygg klänning? Hon öppnade garderoben där kläderna trängdes. Längst in hängde klänningarna, vissa oanvända, andra sedan länge bortglömda. Den korta silverklänningen...

---------------------

- Ny klänning?
- Jepp!
- Snygg!
- Jag vet! Svindyr... Nu är taxin här!

Alla fyra killarna visslade när tjejerna klev in i taxin, båda med högklackade sandaler och nypedikurerade fötter. Självklart utan strumpbyxor. De kindpussades. "vi ska möta några kunder till mig på det nya stället på Jermyn Street" sa John.

"Of course sir" sa dörrvakten när John presenterade sig. "You're on the list". Vakten var klädd i mörk kostym och förbipasserande kunde inte ana att en exklusiv nattklubb fanns nedanför trappan. Members only.

- Klänningen känns inte så dyr längre... viskade Zita när hon såg en fantastisk vinröd Versaceklänning glida förbi med en pinnsmal tjej med mörkt, perfekt hår i.
De blev visade till ett bord där en magnumflaska Cristal redan stod i en ishink och väntade.
- Fasen vad najs, Cristal! sa Kia. De hälsade på Johns kunder, två engelsmän, en mörk och en ljus, båda i rosa skjortor under kostymen.
Zita och Kia utbytte blickar och funderade på hur länge de måste sitta vid bordet innan de kunde ta en runda och kolla om det fanns några andra spännande killar på stället. De drack snabbt ett par glas.
-Säg till John att vi bara går på damernas, sa Zita till en av killarna. John var djupt engagerad med något jobbsnack, och nästa flaska var redan på väg in.

---------------

"Det var tider det" tänkte hon för sig själv, log och suckade samtidigt. Hängde tillbaka klänningen. Slängde in en laddning tvätt i maskinen. Ikväll skulle sonen ha korvgrillning vid Delsjön med Mulle. Mannen och dottern skulle till farmor, och till dotterns stora förtjusning skulle de åka spårvagn.
Själv tänkte hon ta ett långt, varmt bad och läsa Glamour. I lilla London.

Utmaning 2010:33 - Ett nattjobb

Jobbet är som en natt.
Kontoret är som en brits med nackovänlig kudde.
Arbetsdagen är som sömnlöshet, en enda lång väntan.
Chefen är som en mardröm, som ångesten just när man vaknar, innan man inser att det bara var en dröm.
Fritiden är som en dag.
Mannen är en vacker dagdröm.
Vänner och familj är fågelkvitter och grönska.
Hemmet är sol och värme. Förutom i undantagsfall då det är snökaos.

Utmaning 2010:12 - En nykomling

"Äntligen, äntligen, ääääntligeeeen!" sjöng Mila, tog några danssteg med sin nya kostym i famnen innan hon tog på sig den och gjorde en piruett framför spegeln. Hon sminkade sig sparsamt, satte upp håret i en enkel men välvårdad tofs. Hon njöt när hon tog på sig de underbara stövletterna i grå mocka, och kysste den matchande handväskan innan hon flyttade över plånbok, paraply och necessär från den gamla. Hon hade spenderat en mindre förmögenhet på dagens outfit, hon hade fått låna pengar av mamma. Allt skulle vara perfekt första dagen. Nu när hon äntligen skulle få sin nystart, sitt drömjobb, efter en rad okvalificerade jobb där hon inte kommit till sin rätt.

På spårvagnen hade hon svårt att sitta still de få hållplatserna, hon liksom studsade på sitt säte. Den korta sträckan från hållplatsen till kontoret fick hon tvinga sig att gå långsamt, hon ville inte komma dit alltför tidigt.

......................................................

Conny, Jan-Erik och Uno åt fråkost i lugn och ro i fikarummet. Det var käckt att kunna stämpla in tidigt, sedan duscha och därefter äta i lugn och ro. Dagen gick så mycket snabbare då.

- Var det inte idag den där flicksnärtan skulle börja?
- He he, jo jag tror det. Undrar om hon är snygg?
- Vad fan har hon här att göra undrar jag? Kan hon något?
- Projektledare kallade hon sig visst. Hrmpf!
- Vad fan ska det vara bra för? Det har vi väl aldrig behövt hittills?
- Nej, jag har jobbat här i 20 år och det har minsann gått bra!

........................................................

- Hej! Jag heter Mila. Jag skulle träffa Lars. Jag börjar här idag.
- Välkomen! Jag heter Mary, sa receptionisten. Rakt fram, förbi fikarummet, första rummet till vänster.
- Tack!
- Kom förbi på lunchen så har jag ditt passerkort klart!

Förväntansfull och något nervös gick hon genom korridoren. I vitögat såg hon en sorglig samling män somn efter vad hon hörde ondgjorde sig över något eller någon. "Hoppas bara att jag inte ska jobba tillsammans med de gnällspikarna", tänkte hon och ryste till. Hon kände igen deras typ. Hon sträckte på sig och gick de sista stegen till chefens rum.

Utmaning 2010:11 - Att sätta ihop

M: Tack för en fantastisk helg tjejer!
A: Åh, tack själv, alltid lika trevligt.
J: Jag håller med. Riktigt lyckat!
T: Snacka om fullt ös.
L: Och det blev allt några nya nummer!

De förenades i en skrattsalva som fick varenda lattemamma att vända sig om, och flera ungar att börja skrika. Några killar tittade också intresserat.
De konstaterade att detta måste vara bästa brunchstället i stan, och bestämde sig för att ta samma ställe nästa söndag, förutsatt att de orkade släpa sig ur sängen. De kramades hej då. Ingen ville riktigt gå hem, de kom i tur och ordning på något att säga för att skjuta på uppbrottet. Tillslut blev det nödvändigt, de kramades igen och gick åt olika håll. Två och två de som skulle åt samma håll, Mila ensam på väg mot sitt. Alla vände sig om och vinkade.

Så snart de andra försvunnit ur synhåll kom söndagsångesten över henne. Den sköna känslan hon haft sedan hon var på väg till after worken i fredags kändes extremt avlägsen. Hon släpade benen efter sig, trots att det var kallt. Hon drog ner mössan långt för att inte bli igenkänd. Hon tänkte på bitarna i sitt liv som hon var nöjd med. Hur roligt hon och tjejerna hade, hur bra hon trivdes i lägenheten, hur gulliga föräldrar och syskon hon hade. Men hur hon än försökte kunde hon inte sätta ihop bitarna till en lycklig helhet. Det räckte inte.