Utmaning 2110:5 - att få dispens

Ge mig dispens

Ge mig en fribiljett, en presentcheck på en ledig dag. En dag utan tankar på det som tynger, en dag att slippa sitta fast i en vinkelvolt. Ge mig permission. En paus. Lyft bort kraven och ge mig glädjen, friheten. Livslusten. Ge mig känslan av att jag inte måste, även om jag vet att jag måste. Det måste alla, nästan. Ge mig en illusion, i alla fall.

Ge mig imorgon.

2009 års händelser

Ingen skrivpuff idag. Sammanfattar istället 2009 års händelser efter inspiration från Denise Rudbergs blogg:

Årets bedrift: Att jag klarade PMI-tentan. Att jag bara lipade lite i kyrkan när jag gifte mig.
Årets bittra: Jobbet
Årets bästa semester: Bröllopsresan :)
Årets nytillskott: Bästisens dotter. Min blogg.
Årets förlust: När bästisen med familj flyttade tillbaka till Australien :(
Årets fysiska förändring: Några extrakilon, några fler rynkor och några fler grå hår. Jippi ;)
Årets nya kändisförälskelse: Idol-Erik
Årets mest gåshudsframkallande låt: Kommer inte på någon… lyssnar för lite på musik!
Årets läsupplevelse: Hanne Vibeke Holst, Drottningoffret
Årets insikt: Att jag vill skriva! Skrivarkursen och bloggen satte guldkant på året.
Årets teve-besatthet: Som vanligt Desperate Houseviwes och Grey’s Anatomy!
Årets fest: Vårt bröllop

Utmaning 2010:3 - Kopiera

En blek kopia

Hon ville skriva men orkade inte, hittade ingen inspiration. Hur kunde hon när hon jämt var inomhus? Hon hade inte hittat på något trevligt sedan nyårsafton, som var flera veckor sedan. Eller, okej, det var bara några dagar sedan, men det kändes som veckor. Hon ville gå ut men hon drogs med en förkylning som vägrade ge med sig, och nu var det över 10 minusgrader ute. Hon läste böcker. Visst inspirerades hon av dem, men på något sätt kändes det som om hon kopierade när hon använde sig av av de idéer hon fick. Hon ville skriva i liknande stil som sina förebilder, men det fick absolut inte kännas som en kopia. "Hur som helst skulle det bli en blek kopia i så fall", påminde hennes inre kritiker henne om. "Det blir nog ingen författare av dig. Ingen kommer orka läsa dina tråkiga historier, så det är ingen idé att du försöker krysta fram några!" Självförtroendet verkade hon ha råkat slänga ut med julgranen och resterna av julmaten.

Men precis då kom den, inspirationen. I form av ett minne från en resa till Paris för många år sedan. Den snygga fransmannen med de lekfulla ögonen och den ovanligt stora munnen. Honom som hon bara bytte några ord med på den kända nattklubben innan hon var tvungen att gå tillsammans med sitt sällskap. Hon tänkte fortfarande på honom ibland, undrade vem han var och hur han hade det. "Kunde inte vår hjältinna åka till Paris en weekend och stöta ihop med honom?" tänkte hon och tog fram julklappsdatorn och började skriva.

En explosion - dagens skrivpuff

Inget hon gjorde var någonsin gott nog för honom. Hon kämpade med att lösa alla uppgifter i tid. Uppgifter som haglade över henne, sent och tätt, och förväntningar som ständigt ändrades. Hon gjorde vad hon kunde för att göra honom nöjd. När hon löst en snudd på omöjlig uppgift hade hon i början förhoppningsfullt gått in till honom och redogjort för sin bedrift. Bara för att få höra att han behövde den andra rapporten igår. Det var bara det att han aldrig hade nämnt den andra rapporten.
Hon fick ofta höra att hon inte kunde, inte var lämplig för, eller inte hade tillräcklig erfarenhet av olika saker. När hon föreslog kurser eller annan förkovring fanns inte tid eller pengar. Annars trivdes hon faktiskt ganska bra. Hon hade trevliga kollegor som uppskattade henne och hennes arbete. Det var bara han som tycktes oenig, vilket naturligtvis var synd då han var chefen och därmed den som satte hennes lön. Lön och lön förresten, en pinsam ursäkt för en lön. Hon funderade ofta på vad hon möjligen kunde ha gjort för att förtjäna hans brist på respekt för henne.
Hon visste det egentligen redan, men försökte intala sig själv att det inte var det. Hon hade vänligt men bestämt tackat nej till en invit från honom på julfesten förra året. Av respekt för hans fru, hade hon hävdat. Sedan dess hade det bara blivit värre. Det var egentligen inte bara hur han pressade henne på jobbet som var problemet. Det var sättet han tittade på henne och hon hade dessutom hört att han nämnt något om hennes kropp till en av de andra cheferna. Nu bar hon mest bylsiga kläder nu för att slippa undan blickarna. Och kjol var inte att tänka på. Hon visste att några av de andra kvinnorna på kontoret hade liknande problem med honom.
I över ett år hade hon gått omkring och mått dåligt över hur illa behandlad hon blivit av honom. Hennes självkänsla hade varit nedtryckt i skorna så länge att hon funderat på om det trots allt var henne det var fel på.
"Nu får det fan vara nog", tänkte hon plötsligt. Hon riktigt kände hur självkänslan tog sig upp ur skorna, fyllde henne med mod och styrka. På samma gång kom en mängd känslor över henne, det kändes som en explosion. En stark känsla av vrede. Oförrätt. Hämndbegär. Stridslystnad.
Hon gick med målmedvetna steg till hans kontor.
-Är du klar med rapporten? frågade han. Jag tyckte jag sa att jag behövde den igår. Jag har ett jävligt viktigt möte, fan, att man inte kan lita på sin personal!
-Nu räcker det! svarade hon. Jag är jävligt trött på hur du behandlar mig. Jag jobbar häcken av mig och det enda jag får tillbaka är en massa gnäll och en patetisk lön. Men nu är det slut med det. Jag vill byta jobb. Och du ska hjälpa mig.
-Va, ska jag? Varför skulle jag göra det? sa han och såg paff ut.
-Det finns ett jobb på ekonomiavdelningen som jag tänker söka, sa hon. Ge mig bra referenser. Om du inte vill att jag tar mig ett litet tjejsnack med din fru förstås? Eller jag kanske skulle prata med HR chefen. Hon skulle säkert vara intresserad av att veta hur du behandlar kvinnorna här på avdelningen. Du kommer väl ihåg vad som hände med Benny?
Nu var hon uppeldad, inget kunde stoppa henne. Hon förvånades av att hon varken darrade på rösten eller fick tårar i ögonen.
-Okej, okej! Ta det lugnt! Jag ska hjälpa dig, sa han. Jag ska prata med Micke på Ekonomi. Och du har ett fint betyg på ditt bord senast på fredag. Jag lovar.
-Okej, vad bra! Tack. Då är vi färdiga här, sa hon och gick mot dörren.
På väg ut vände hon sig om och sa:
-Och du, när jag nobbade dig den där gången så var det inte för att jag tyckte synd om din fru. Det var för att du luktar illa. For the record.
Hon vände sig igen och fortsatte ut genom dörren. Ett leende spred sig i hennes ansikte och en fantastisk känsla av revansch tog över efter de arga känslorna. I ögonvrån såg hon hur han med förbryllad min luktade under armarna och blåste i handen, som för att försöka känna sin egen andedräkt.
I det ögonblicket bestämde hon sig för att aldrig mer ta skit, inte av någon.
Det skålade de för senare den kvällen, när tjejgänget samlats på stamstället.

Dagens skrivpuff - En ”hyllning” till november

Hösten kan vara vacker och färgglad. Den kan vara ett tillfälle att ta det lugnt, en ursäkt för att bara göra ingenting en dag. Den kan vara en tid för reflektion och drömmar, en chans att smälta vårens och sommarens upplevelser. Hösten kan också vara en nedräkning, en utförsbacke mot vad som verkar vara undergången. För varje regnig dag blir det mörkare, kallare, tristare. I november kulminerar det. Höstdepressionen lurar bakom senhöstkala träd, och finns gömd i sörjan av ruttna löv.
Idag, på årets värsta månads sista dag, hyllar jag mig själv som klarat ännu en höst, ännu en november. Rakryggad tar jag steget in i en vintermånad fylld av glögg, julstök och glad familjesamvaro.

Smultronstället - dagens skrivpuff

Det är knappt tio minuter kvar när man svängt av från stora vägen. Vägen är slingrig, smal och gropig på sina ställen. Den känns längre än den är, man måste köra långsamt. Ibland möter man en traktor, eller en lastbil som kört grus eller virke till någon granne. Kanske någon som bygger ut, som vill kunna njuta mer och oftare av platsen. När förstagångsbesökaren tror sig ha kört för långt är det en liten bit kvar, man svänger in på den privata vägen, över ett par vägbulor, förbi en samling färggranna brevlådor. Just före ännu en uppsättning brevlådor svänger man in på vägen med det vackra namnet. Näst längst in ligger det, smultronstället. Husets gråblå färg är vacker, smälter in fint och låter trädgårdens färger tala för sig själva. Redan från parkeringen ser man en skymt av havet, mer när träden tappat sina löv. På framsidans altan kan man njuta av morgonsolen och de vackra blommorna om sommaren. Altanen på husets baksida ligger skyddad från vind bakom en bergknalle. Där har många glada middagar intagits i kvällssolen. Från baksidan behöver man bara gå några meter upp på berget för att mötas av den mest fantastiska vy man kan önska.

Själ, skäl, stjäl - dagens skrivpuff

Klockan var över elva när hon och Kalle äntligen var klara på jobbet den söndagskvällen. Det nya systemet skulle sjösättas på måndagen och på fredagen när de gått hem hade allt varit under kontroll – eller snarare sett ut att vara det. På lördag morgon hade chefen ringt och sagt att det var kris, och då var det bara att infinna sig med omedelbar verkan, trots både sömnbrist och en lätt huvudvärk efter fredagens after work. Sedan hade de suttit där, med undantag av en kort sovpaus natten innan. Inte en själ syntes till på stadens gator, och de promenerade tysta sida vid sida en lång stund innan Kalle sa ”ja, nu har vi verkligen gjort skäl för brödfödan”. ”Synd bara att vi inte har övertidsersättning” svarade hon, och fortsatte ”Men jag lär i alla fall ta upp det i lönesamtalet, det är ju inte första gången precis”. ”Så typiskt att det alltid ska vara vi också. Bara för att vi bor i stan” sa Kalle. ”Ja, och för att vi inte har familjer som det går ut över”, sa hon. ”Nä, och i den här takten lär det väl inte bli någon familj för någon av oss heller. Man har ju knappast tid att träffa någon så mycket som vi jobbar” sa Kalle.
”Jag ska faktiskt säga till chefen nästa gång att han bestjäl mig på chansen att träffa min blivande man när han tvingar mig att jobba helg” sa hon. Kalle svarade ”Ha ha, ja, gör du det. Jag ska säga att jag inte kan komma för att jag ska ut på krogen och träffa mamman till mina barn”. De tittade på varandra och skrattade åt det absurda i vad de just sagt. Det var inte precis något man kunde säga till chefen, om man ville ha jobbet kvar.
”Det är så orättvist bara” sa hon. ”Ja. Stackars oss” sa Kalle. ”Ja, här bor ju jag, sa hon. Vi ses imorgon då, nice and early!” ”Det gör vi” sa han och gav henne en kram, innan han gick vidare den korta sträckan hem till sitt.